Aftonbladet – 11 februari 1869, sida 2

Vanligtvis är det de engelska betjenterna som fullända dessa rikhaltiga samlingar. De hafva med sig. en koffert för dessa reliker; men som de finna för tungt att gå och dra på dessa tegelstenar från Herculanum och Pompeij, kasta de alltsammans i sjön och när de komma åter till London fylla de kofferten med dylikt murbruk som de finna vid Themsens strand eller utanför något nyligen raseradt hus. Dessa reliker äro engelsmännen högst noga att numerera och pryda sina salonger med. Isis och Serapis tempel äro företrädesvis utsatta för den engelska ledsnadens hammare. Engelsmännen hafva funnit en förvånande likhet emellan dessa gamla minnens byggnadsstil och Piccadellys stora klubb i London och inbilla sig att dessa gamla tempel äro kopierade efter London-klubben, hvarföre den tillfredsställda nationalhögfärden utrjuter sig i beröm öfver dem. Den hederlige knifsmeden från Birmingham var försatt ati ett slags förstening öfver att det varnåot märkvärdigt att skåda dessa gamla ruiner; han såg blott smutsiga stenar, förskräckliga ruiner, osmakliga grafvårdar, små obebodda hus; han begrep ej huru förståndiga menniskor kunde utsätta sig för solhetta och ormar för att se dessa grushögar, som icke kunde jemföras med skolhuset och stadshuset i Birmingham. År detta det märkvärdigaste som finnes i nela Italien? sade Shoffeld. Ja visst, svarade den lärde betjenten. Nå väl! låt oss då gå att äta middag I Fioner pi ej något beundransvärdt util lessa minnesrika fornlemningar? Uvad vill du jag skall beundra då? Alltsammans påminner mig om Old Churh i Manchester; det är gammalt och svart, men ag älskar Old Churh mera, ty det finnes! midt emot dess gamla jerngrindar en fisks