aterkallar den, da han vid närmare eftersinnande fann den sena timmen mindre lämplig... Om denna förändring fick blott en del at befolkningen underrättelse: de öfriga infinna sig å utsatt tid vid stadshuset, der de ej träffade guvernören, men deremot såväl ofvannämnde de Lagrange som öfverste Massaroli i spetsen för två kompanier infanteri och ett batteri mörsare. Den församlade massan, förundrad och nyfiken, väntar för att se, hvad denna militära kraftutveckling skall betyda: mären uppmanar henne att skingras, men hon dröjer att åtlyda. Då mären ej vill efterkomma hr de Lagranges önskan om en förnyad, trefaldig uppmaning att skiljas, hvarefter trupperna egde ötvergå till våld, skyndade den nitiske mannen att geInom en osann framställning af förhållandena utverka guvernörens tillåtelse, på samma gång jsom han afböjde dennes afsigt ått följa med till stadshuset. När sedan infanteriet rycker fram, skingras mas an åt de närbelägva I gatorna: då höres ett pistolskott, hvarpå trupperna öppna eld åt alla sidor. Hvad nu följde skola vi berätta genom återgifvande af en artikel af Eugene Pelletan i La Tribune, under öfverskrift: En handling af moderation. Den lyder så: Hvad viljen I, mine herrar kolonister på Reunion, och hvad klagen I öfver? I skrifven oss till, att man skjutit i Er hufvudstads gator, och att kulorna, ledda af slumpen, dödat ett dussin och sårat trettio personer. Ni behagar harmas och, med Kreolers troskyldiga enfald, ropen I: om moderlandet visste af det här! Nå väl! Moderlandet vet det, och derföre han I inbillat Er, att Frankrike skulle darra af fasa. Hvad! Tolf döda, trettio sårade, det kallen I en 2 December, och gören anspråk på att väcka medlidande hos oss, Parisare, för en dylik bagatell! Först likväl, ransaken Ert samvete. Fanns det ej bland Er, den der qvällen, menniskor af allehanda hudfärg, nog illa uppfostrade för att ha den otörsyntheten, att framslunga ett epigram, kanske till och med en sten, mot ett kompani marinsoldater? Nå väl, det är en kränkning af uniformens värdighet, som bör straffas med döden i hvarje civiliseradt: land i Afrika eller Asien. I Må vara — svaren I kanske — ett dåligt skämt förtjenar ett skott. Men det varicke endast skurkar, nog öfvergifna af Gud och menniskor, för att vaga helsa en korpral med ett platt gyckel, det var ej endast dylika. man nedsköt på ögonblicket; det var också fredliga vandrare, lika obesmittace som I och jag af sidvördnad mot det majestät, som innebor hos en kronans karlk Vi tro Er, vi vilja gerna ta för kontant, hvad I sägen, änskönt I kreoler, framträden i borgerlig drägt, för att aflägga Ert vittnesmål, och ehuru man säkrare träffar sanningen under — en civildirektörs broderi. Men, med förlof: när man gycklar med en in:anterist i uniform, kräfver fanans heder, att der statueras ett exempel; det var nödvändigt genast, utan öfverläggning, och månne väl, när allt kommer omkring, det blod, som flöt, var så alldeles rent? Kom ej och säg oss, till Er ursäkt, att man en half timme sköt flyende menniskor likt jagade harar, utan urskilving, opartiskt, utan att veta, utan att beräkna, om döden, på måfå lydande gevärets ingifvelse, gick att 1 nattens skugga drabba en fri!störare eller en fredlig vandrare. Tur viljen I begära, att ett kompani soldater skall, från ena till andra ändan af en gata, kunna bakifrån tillräckligt skilja mellan en elak gyckelmakare och en stillsam medborgare? Illa för den fredlige medborgaren, om han får sota för gyckelmakarens skull. För resten skall Gud veta att skilja dem åt i en bättre verld! Och, närmare öfvervägdt, bören I lyckönska Er, ty enligt marinministerns förklaring ha trupperna visat en ofantlig moderation i undertryckandet af detta oerhörda brott, som: kallas gyckel. De kunde ha gifvit eld på hela den massa, som fyllde piatsen framför stadshuset, och i sådant fall bade hvarje skott träffat sin man. Tvärtom hade de den humaniteten att vänta, tills hela hopen skingrat sig, och derefter var det blott sent hemkommande vandrare eller månI skens-amatörer, som fingo tillfälle att erfara I Minic-gevärets skottvidd. Skullen I väl, under sådana omständigheter, kunna tillåta Er att sätta truppernas moderation i fråga? Vi behöfva endast åberopa Er egen berättelse, för att öfverbevisa Er om Er villfarelse. I sägen, att hr Boiret, familjefar, till yrket uppbördsman, sjönk till marken, genomborrad af tre bajonettstygn, då ett ögonblick efteråt en hjelte, tillhörande marin-infanteriet, gaf honom ett fjerde: uppenbarligen var detta, från hjeltens sida, en handling af moderation, ty han kunde ju ha gifvit offret ett femte. I sägen vidare ), att fem kreoler hade sökt tillflykt istadspolisens qvarter; öfverstelöjtnant Massaroli uppfordrade vakthafvanden att utlemna dem, för att fysiljeras. Polisadjutanten Ycard kände visst inom sig något af denna malplacerade betänklighet, Isom man kallar mensklighetskänsla. Han tyckte, att några uppskrämda medborgare, Isom öfverraskats af en handgevärssalva, kanske ändå ej förtjente döden för det att Ide bedt honom om gästfrihet. Han vägrade -lutlemna ytterligare fem offer att fysiljeras. lOfverste Massaroli skulle nu kunnat på eget lansvar gripa dem. Det gjorde han ej, ära I vare hans moderation. ) Af en i Tribune offentliggjord berättelse om ! förloppet, insänd af ett antal på Reunion bofatta personer, erfar man, att anledningen tili folkmassans demonstrationer gafs af tidningen La Malle, det klerikala partiets och jesuiternas organ. Ett par månader förut hade bladet fått en ny redaktör, hr Charles Buet, f. d. redaktör af den nogsamt bekanta L Univers, och nu i den ortodoxa skandalens namn afsänd till 5, ön af — hr Louis Veuillot. Hr Buet anföll i nå dot våldgammaste och oräfasta sätt dat fri