Aftonbladet – 10 februari 1869, sida 2

Det är för dem som solen uppstiger, som stjernorna tindra, som hafvet sjunger, som valnöten mognar och orangen blommar. Detta folk, dessa fattiga fiskare, dessa hafvets lekbollar, låtom oss betrakta några af dem och jag är öfvertygad att de njuta af mera lycka och förnöjsamhet i lifvet än alla Envglands millionärer tillsammans, ifrån Wilhelm, som är konung, till er, som är knifsmed. Shoffield hörde med öppen mun på denna filosofiske betjent, som talade så besynnerligt. Micali betraktade den sköna golfen genom det öppna fönstret och log. Förlåt att jag talar så, herr Shoffield, sade han. . Nå än du, Micali, är du lycklig? Jag, ja! jag har tjenat fyra millionärer endast för att söka göra dem lyckliga. Engelsmän? Engelsmän alla och rika som en grufva i Peru. Hvar äro de nu då? Jag har begrafvit dem, den ena efter den andra, i Florens och Livorno. De mådde mycket väl alla, voro friska och starka och gingo bort trots alla medicinens reglor, som dömt dem att lefva hundra år, men de hade den der ledsnadsfebern, som dödade dem till slut. Micali, jag får spleen om du fortsätter att tala om dem. Låtom oss tala om andra saker; jag har slutat min frukost, vi skola gå ut. Säg mig, finnes det ingenting att skåda här i Neapel, som är märkvärdigt ? Åhnej! Neapel är en stad som alla andra städer, det finnes hus långs efter gatorna och folk som gå utan att veta hvart de gå. Endast är gatorna fulare här än i andra städer. Neapel är inte Neapel, man måste aflägsna sig derifrån för att se den.