Aftonbladet – 10 februari 1869, sida 2

riktigt, att jag icke kan det, ty jag är ej någon lord — jag är inte en gång adelsman — jag är inte vetenskapsman — jag är en olycklig fabrikant, som har arbetat uti fyratio år för att skapa mig min lycka. ag är nu femtioåtta år och sedan jag var femton år har jag från morgon till qväll ojort knifvar och lefvat på potates och öl och läst bibeln. Förliden vinter förde jag innu samma lugna lif, men nu har jag velat njuta af min förmögenhet innan jag dör; vill du hjelpa mig att söka efter ett nöje, som låter mig erfara att jag verkligen är lycklig och att jag har godt om pengar ? Micali böjde ned hufvudet med en min af ljupt begrundande. Denna stackars man, sade han liksom för sig sjelf, har passerat största delen af sitt if med att förfärdiga knifvar och nu, då han oefinner sig utan sysselsättning, är han utedsen; jag vill fråga om den der halfnakna azzaron, som aldrig har gjort någonting, ar varit olyckligare än han är; jag börjar verkligen på att tro det lyckan finnes just 108 den fattige arbetaren, som belåten äter sitt bröd i sin anletes svett, med marken ill golf och solstrålen till tak. Min Gud), sade Shoffield, du talar som en författare. Ah nej, jag talar för mig sjelf, vet i, herre, det finnes derborta på den grönkande ön fiskare, egare kanhända till en oja och ett nät. Hafvet och solen hafva ärgat deras kinder med den beständiga helans färger, de hafva vackra, muntra hustrur, le hafva bruna stojande barn, som leka der vå stranden och i vattnet med de små fikarne och ankorna. Deras dagar och areten förflyta under ständig sång; af:narne jassera de under uppsluppen glädje tillsamnans och hvila ljuft under nattens tystnad.