Aftonbladet – 9 februari 1869, sida 3

FINLAND. Kejsaren -har med anledning af bondeståndets under senaste Jandtdag ingifna petition, beslutit, att 14 i förordningen af den 20 Februari 1865 skall erhålla det tillägg: att expeditioner; som af embetsverk, der finsk translator är på stat anställd, eller af embetseller tjenstemän, hvilka till befordrande af finska språkets begagnande i skrift åtnjuta skrifvarehjelp, utfärdas till kommunalstyrelse i kommun, hvars befolkning antingen hel och hållen eller till större delen är blott finska språket mäktig, skola i fall vederbörande expeditionshafvande icke vilja, på sätt i 2 punkten af förordningen den 1 Augusti 1863 är tillåtet, utfärda sådana expeditioner i original på finska, vara af behörigen styrkte översättningar till finska språket åtföljda. Om eldsvådan i Tammerfors meddelar ortens blad följande närmare detaljer: Kl. 9 på aftonen hörde man bomullsspinneriets klocka klämta. Snart varsnade man awt elden hade kommit lös i en på fabriksgården befintlig låg, ehuru tvåvånings stenbyggnad. Då man icke genast fick elden släckt, var en stor fara förhanden, ty nämnda byggnad hängde ihop med den åt gatan belägna byggnaden och var tillika så låg, att dess tak var lägre än fönstren i nedra våningen af den andra byggnaden. Det gick snart olyckligt, ty då rummet, i hvilket eldsvådan började, var i öfra våningen, och i samma rum fanns en stor män d bomull invid taket, nedbrann taket snart, ehuru det var af jern, och lågorna, sprängande fönstren, svingande sig upp till gatbyggnadens öfra våning. Strax derpå hördes en mindre gasexplosion, som sönderslog fönstren, ochi i detsamma var hela den långa öfra våningen i full låga. Huru hastigt elden utbredde sig kan man sluta deraf, att eldsvådan be ynte några minuter före nio och fabrikens ur hade stannat på 10 och 40 min. Sedan. lågorna sålnnda fått fritt spelrum -var det omöjligt att hämma deras rasande framfart, och de intogo snart allt vidsträcktare område. Kort derefter var äfven nedra våningen ilågornas våld, och härifån kastade de sig på en mindre sidobyggnad, hvars. långsida vette åt gården och var midtemot i samma riktning med den byggnad, der elden först löskommit. Under tiden hade elden antändt den mot norr liggande nya fyravånings byggnaden, i hvilken fanns öfver fyrahundra väfstolar. Förfärligt var braket, då denna byggnads jerntak, mellantak och hundrade tunga maskiner på en gång nedstörtade. Sedan elden nu fått fritt välde, var det icke mera möjligt att släcka den, utan endast att genom att skydda närmaste byggnader söka hindra lågorna att kasta sig på dessa, hvilket slutligen lyckades, ehuru icke utan stora ansträngningar. Trähusen på andra sidan om gatan antändes flera fången mer man fick dem räddade, och härr förtjenar sprutfolket på denna sida och isynnerhet dess ledare all tack. Öfverhufvud uppfyllde hvar och en efter förmåga sin skyldighet, isynnerhet fabriksarbetarne, och det var icke underligt, ty på fabriksbyggnadernas bevarande berodde ju deras existens. På morgonen höll likväl folket, som hela dagen varit i flitigt arbete, att nästan digna ned at sina ansträngningar, men sedan det erbållit litet förfriskning, fortsatte det med stärkta krafter sitt arbete. Ganska sorglig är fabriksarbetarnes belägenhet, hvilka härigenom blifvit arbetsoch brödlösa. Arbetarnes antal i hela fabriken, inberäknadt de utom fabriken i bolagets tjenst för dagspenning tjenande personer, utgör omkriog 2600, och då en del af fabriken troligen snart åter kommer i gång, torde kanske omkring 1000 personer erhålla arbete,