Aftonbladet – 9 februari 1869, sida 2

skurk, sade kaptenen till sin löjtnant, hvilken delade hans tanke. Då Shoffield återkom till sig sjelf, kom han underfund med att han var föremål för passagerarnes fasa. Vid bordet blickade alla på honom, han var högst olycklig. Åndtligen kastade Bull ankar i Livorno och Shoffield utan att se sig omkring i denna stad, skyndade att köpa biljett till en annan ångbåt som skulle afgå till Neapel, Pharomond. Han lyckönskade sig att få lemna ett fartyg, der han endast mött ovilja och förakt till följd af sin oförsigtighetisömnen. Hans anseende ombord på Pharomond var oskyldigt som ett barns och han beslöt nu att icke sofva annat än med en silkesnäsduk knuten om mun för att hindra hvarje möjlighet att yppa sin hemlighet genom obehöriga monologer i sömnen. Ett nytt lif började således nu tör honom, han var som i en obekant verld; här behöfde han ej böra frukta för Johns, Hampsteads, uppassarens eller polissergeantens förföljelser, han smickrade sin inbillning med att gå en lugnare framtid till mötes. Shoffield var okunnig som en äkta Birminghams-knifsmed, i allt annat än att bereda jern och stål till goda knifvar, hvarför han befann sig i ett stort bryderi att ej förstå ett ord italienska, då han nu var öfverallt omgifven af italienåre. Gör ingenting, sade han till sig sjelf, jag är ej mycket pratsam af naturen, för öfrigt kan jag nog lära mig så mycket italiehska som jag behöfver; jag skall försöka glömma mitt modersmål ibland neapolitanarne. Shoffield var öfvertygad att det ej skulle finnas engelsmän i Neapel, emedan han ej -hade sett neapolitanare i Birmingham. 160 passagerare af alla kön och å!drar af