Aftonbladet – 8 februari 1869, sida 3

Aso Genom misskrifning har i referatet öfver första kammarens diskussion sistl. lördag råkat inflyta: frih. Hugo Hamilton, hvilket bör vara: grefve H. Hamilton. RESESSRENTTRSRUSEISSSARS Tåsjöberget i Norra Ångermanland. Med anledning af två i Aftonbladet för den 15 Januari och den 2 Februari innevarande år intagva uppsatser, den förstnämnda med signaturen —Lll, den senare med E. 5., finner sig undertecknad befogad lemna följande upplysning, tjenande till dels beriktigande, dels bekräftande af hvad i dessa uppsatser meddelats rörande Tåsjöberget i Norra Ångermanland. Redan i Juli månad år 1827 blef jag, som då i och för undersökning af Ytter-Otderus silfverhaltiga blyglansfyndighet befann mig i Jemtland, af framlidne landshöfdingen H. Mörner å det bolags vägnar, som i Hernösand bildat sig för bearbetande af Tåsjöbergets förmodade guld tillgång, anmodad besöka detta berg. Besöket gjordes den 9 och 10 Augusti 1827 i sällskap med bolagets ombud, rådman Eurenius, och den i orten boende malmletaren, rustmästaren Wilhelmsson, hvilkeu sistnämnde syntes hufvudsakligen föranledt förhoppningarne om guldets tillvaro i detta berg. Af det yttrande, som afgafs rörande den förmodade metall-fyndigheten, intages här ett transumeradt utdrag: S———— Vid den undersökning af Tåsjöberget, jag den 9 och 10 denna månad haft tillfälle göra, har befunnits, det å alla de ställen, som blifvit för guldfyndige angifna; ej finnes annat än en biluminös lerskiffer, i allmänhet mycket vresig i sin textur. Skiffern är, på sätt 1 dessa formationer vanligt, oftast blandad -med gnistor af svafvelkis, som likväl stundom förekommer i större 2 å 3 tums bollar. Denna svafvelkis, som nu senast föranledt tron, att berget skulle innehålla guld, koppar m. m., tillhör således alunskifferformationen och någon halt af ofvannämnda metaller, kan hvarken med ögat upptäckas eller med någon sannolikhet väntas här. Berget sträcker sig längsefter Tåsjöns östra sida och följer den ungefär 112 mil med mycket branta väggar, beväxta med dels gran, dels en mängd olika löfträdsslag, björk, asp, al, jemte mindre vanliga buskväxter, såsom blåtry och tibast. Bergets öfversta plan är slät och har goda slotterplatser. Såväl i bergets norra som dess södra ända och hela vestra sidan finnas blottade mäktiga lager af skiffern med stark stupning, hvaraf äfven förklaras orsaken hvarföre något öfverliggande kalkstenseller underliggande sandstenslager icke kunnat upptäckas. En alunskifferbildning i dessa trakter är mindre väntad. Man har upplyst, att det en mil härifrån belägna Brattberget är af alldeles samma beskaffenhet och sammansättnivg, som det nu ifrågavarande; och är förhållandet sådänt, kan denna formation anses känd nära två mil efter Tåsjö-vattendraget. Emellertid då man vet att Storsjöns öfvergångsbildning (siluriska formation) fortsätter genom Liths, Hammerdals och Ströms socknar, samt ännu vid Flåsjöns vestra strand ett mäktigt flötskalklager finnes blottadt, kan icke betviflas att Tåsjöberget utgör en fortsättning af den vidsträckta jemtländska öfvergångsformationen, Hvad beträffar den bituminösa lerskifferns duglighet till alunberedning är svårt något yttra, innan försök dermed hunnit göras. Det yttre lagret synes utgöras af en mager skiffer; men att innanför eller under den nu i dagen liggande skiffern finnes en till alunberedning tjenligare, synes här lika möjligt, som-det är visst att i Vestergötlands mera horisontalt liggande skiffer, till alunberedning dugliga och odugliga lager ofta med hvarandra omvexla. Tåsjö prestgård den 10 Aug. 1827. Ofvan intagna utlåtande aflemnades samma dag till rådman Eurenius, att tillställas landshöfding Mörner, som i ett senare bref af den 13 Januari 1828 anmodade mig att undersöka Tåsjö-skifferns användbarhet till alunberedning. Denna undersökning, som anställdes å ett tillräckligt qvantum till Sala medförd skiffer, lemnade det resultat, att af skiffern, behörigen bränd och utlutad, erhölJes 240 procent (af skifferns vigt) alun och 3 procent svafvelsyrad talkjord, eller s. k. engelskt salt; hvilket allt blef landshöfding Mörner, 1 bref af den 20 Juni 1828, meddeladt, jemte tillägg af den upplysning att, såväl vid Garphytte som Andrarums alunverk, skiffern den tiden lemnade föga öfver 3 procent af sin vigt alun. Huruvida Hernösandsbolaget Fekostat några anstalter i ena eller andra afseendet är mig icke-bekant; men är benägen tro att de inskränka sig till högst måttliga belopp. Stockholm den 5 Februari 1869. B. G. Bredberg.