Aftonbladet – 8 februari 1869, sida 2

— Södra teatern gaf i lördags till förmån för dess utmärkte medlem hr Thegerström två nya stycken. Förpjesen, Sårad fåfänga, ett enaktslustspel, fritt bearbetadt efter Overskou, var en liten nätt småsak, visserligen ej särdeles ny i anläggningen, men i alla fall underhållande genom godt lynne. Utförandet, särdeles hr Lindströms af borgmästar Trapps roll, väckte mycket bifall, och nämnde skådespelare inropades särdeles lifligt efter styckets slut. Arftonens hufvudpjes utgjordes af Offenbachs nya opera-buffa, Perichole eller kungen och gatsångerskan, med text, som vanligt, af Meilhac och Halevy. Musiken liksom Tretton föreföll denna gång mindre rapsodisk, mer genomarbetad och helgjuten än eljest brukar vara fallet hos detta bolag. Körerna intaga denna gång en ovanligt stor plats. Att för öfrigt hufvudkarakteren hos Offenbachs musik, uppsluppen munterhet, stundom stegrad till vild glädje, ej saknas här, förstås af sig sjelf. Handlingen, en gULrÄARErSk upphöjelse till en lättsinnig vicekonungs af Peru favorit, hennes kärlek för en fattig gatsångare och detta pars lyckliga förening, har samma smak af bekymmerslöst sjelfsvåld, som man är van att finna i Offenbachspjeser, men lider i sjelfva verket mindre 3 moralisk vidrighet och snusk än af en viss tokrolig grofkornighet. Tendensen, om man vill söka någon, kan till och med, ehuru något utsliten, ej anses för annat än sedlig; det är uppvisandet af den uppriktiga kärlekens kraft att öfvervinna alla svårigheter och motstå sjelfva förförelsen. Atergifvandet var en verklig triumf för denna scen. Sång som spel gick alldeles utmärkt på alla händer, körerna, på hvilkas inöfning särskild omsorg nedlagts, till och med bättre än vi någonsin hört här. Mesta bifallet tillföll naturligtvis -hufvudrollernas innehafvare, fru och hr Bergström (Perichole och Piquillo), hvilka också gåfvo sina partier med fullkomlig abandon och säkerhet. Fru Bergströms både sång och spel äro i denna genre mästerliga och skulle kunna med stor. fördel presentera sig på hvilken scen som helst. Det vissa är,. att hon såväl här som i Storhertiginnan öfverträffar dem, som i Paris uppbära de ifrågavarande rollerna. Recettagaren helsades, vid sitt inträde med starka bifallsyttriogar; hans roll var i öfrigt minire betydande, men uppbars med fin urskilning. Såväl han som hr och fru Bergström inkallades efter föreställningens. slut. fversättningen, af samma hand som förut Pariserlif, var vida ledigare och mer genomarbetad än denna och föreföll i allmänhet ganska lyckad. På kostymer och dekorationer voro mycken omvårdnad och kostnad RE