Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 2

Posttidningen tror sig förmodligen vara mycket dräpande i sak, då hon i går aftrycker det yttrande af tillfredsställelse, som förekom i Aftonbladet vid första underrättelsen om förlofningen mellan kronprinsen af Danmark och prinsessan Lovisa och dermed sammanställer vår artikel sistlidne torsdag rö-. rande brudgåfvan, hvari bland annat betonas att skandinavismen är en folklig, ej en dynastisk fråga. Det officiella bladet får ursäkta oss, om vi icke kunna fatta hvilken bevisningskraft som skall ligga i dessa citater, med afseende på nödvändigheten för svenska representationen att under närvarande omständigheter besluta en särskild dotation åt prinsessan Lovisa. Vi inlade redan då vi första gången yttrade oss om ifrågavarande förbindelse den reservationen att furstliga giftermål i våra dagar icke ha samma betydelse som fordom, då länders och folks öden bestämdes af furstarnes familjeförbindelser och familjestridigheter, och den tillfredsställelse vi då uttalade öfver det furstliga giftermålet, ehuru vi ej kunna tillerkänna det någon öfvervägande politisk vigt, den hysa vi ännu; vi betrakta det verkligen såsom en mycket glädjande företeelse, att de båda konungahusen komma i frändskapsförbindelse med hvarandra; men att en sådan uppfattning skulle pålägga en moralisk förpligtelse att utan granskning och under tystnad bifalla anslag om dotationer kunna vi omöjligt fatta. Vi ha icke uteslutande fästat oss vid den ifrågavarande utgiften för tillfället, ehuru den kan anses ganska känbar i en tidpunkt, då man till följd af befarad statsbrist måste knappa in på det understöd, som skall lemnas åt den af hungersnöd lidande befolkningen i flera landsdelar, utan vi hafva företrädesvis fästat oss vid det principiella i frågan. Mången, som helt enkelt voterat för detta anslag, tänkande att en gång är ingen gång har troligen icke gjort sig reda för de möjliga konseqvenserna af beslutet. För närvarande finnas blott tvenne prinsessor inom vårt konungahus, men inom en mansålder skulle dynastien kunna komma att räkna ett betydligt antal qvinliga ättläggar. Om då i en icke alltför aflägsen framtid fråga uppstår om dotationer åt dem, så behöfver man icke gå tillbaka till envåldskonungen Carl XI, för att söka prejadikat i detta fall; man har ett sådant att anföra från en nyare tid, då vårt land egde konstitutionelt styrelsesätt och en verklig folkrepresentation.