Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 2

O, barmhertighet! O, trefallt lycklig den mäktiga hand, som med ett penndrag kan benåda den, som en obeveklig lag vill afskära hvarje tillfälle till ånger och bättring, hvarje möjlighet att i detta lifvet aftjena något af sin skuld till samhället! O, det är ett rysligt ord detta: blod, blod, endast blod kan försona ditt brott! Är deticke att straffa ett brott med ett annat? Det oförmodade uppträdet inför krigsrätten hade naturligtvis icke förblifvit obekant och allmänhetens nyfikenhet och deltagande hade blifvit väckt. TI en trängre krets, bland de vid tillfället närvarande embetsmännen, hade detta deltagande varit ännu varmare. Det sannt ädla i denna broderliga kärlek, såväl i ord som uppträdande, hos dessa båda så kallade bönder, hade något djupt rörande; icke för det icke hvar och en vet att den grofva handen och det solbrända ansigtet kanske oftare åtföljer ett rent och ädelt hjerta, än de hvita och finhyllta anleten man ser bland dem som sitta fjerrau från allt ondt, från arbete och mödor, och hvilkas största ansträngning består i att underhålla en konversation,. Men kontrasterna göra blott dessa förhållanden mera märkbara och medföra ett djupare intryck. Och dessa embetsmän förenade sig om att till drottningen ingifva en böneskrift, hvilken medförde det resultat vi nyss hört carabineron tillkännagifva. Och är han fri? Kommer han hit? frågade Melchora, så snart hon hunnit lugna sig. Ja, om drottningen fått råda —— seiores, lefve drottningen! sade carabineron, för att dölja sin rörelse. Gaud välsigne henne! ropade alla. Om drottningen kunnat... så hade hon varit härl fortfor carabineron. Men hon kunde blott skänka honom lifvet, Sitt strafi måste han hafva,., deporteras