Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 2

men mera behöfdes icke heller för att åter-. gifva de sjuka helsa, de döende lifvet. Estevan sprang upp och ropade, utom sig at glädje: Hvad säger ni? benådad? Ja, benådad. Min son! min son! ropade modren och reste sig utan hjelp upp i sin säng. Lorenzo! Af domstolen ? frågade fadren, som sprungit upp, och stod der rak och spänstig som en yngling. Af domstolen? Nej af drottningen! Lefve drottningen!, ropade carabineron och kastade sin mössa högt i luften. Skall han icke dö? ljöd Dolores svaga stämma från hennes sofrum, som vette åt gården. När Gud tager honom härifrån, inte förro, svarade carabineron. Glädjen är lika svår att beskrifva som sorgen, när den som nu, upprör känslans djupaste vågor. De goda grannqvinnorna, som naturligtvis infunno sig, greto öfverljudt; Dolores hade satt sig upp och höjde sina hopknäppta händer mot himlen, men förmådde ej yttra ett ord. Mateo, hans hustru och barn omfamnade hvarandra under tystnad; carabineron strök oupphörligt med afviga handen öfver ögonen, och Padre Nolasco var den ende, som kände sig kallad att taga till ordet. Ser ni det, mina barn? sade han. Gud slår, men han krossar inte; sade jag er inte det? Vänta och hoppas, sade jag. Hoppet är det sista mån förlorar. Och om också de jordiska förhoppningarne stundom slå felt, så äro de himmelska så mycket säkrare. Derföre har Försynen gjort hoppet till en dygd och befallt alla menniskor att behålla det i sina hjertan, så att de ej duka under för sorgerna. Förtviflan i bjertat, mina bröder, är en synd.