Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 2

Jag lofvar, suckade Dolores, att göra hvad han begär och du begär. XVI Sex dagar hade förflutit under denna häftiga sorg. Den stackars modren hade nästan oupphörliga anfall af spasmer; fadren hade åldrats mera på sex dagar än sex år, och Dolores var så sjuk att föga hopp om lifvet återstod. Catalina hemtade krafter pog ur sin kärlek till föräldrarne för att kämpa med sin sorg, och Estevan qväfde sin smärta för att ej öka de andras. Padre Nolasco ensam var lugn, och var nu i sin ordning en tröst och ett stöd för denna familj, såsom de förut varit det för honom. Han sörjde för alla och tröstade alla, än med milda, än åter med skarpa ord, ty på sådana sparade aldrig den gode patern. Stundom läste han med hög röst sina böner, hvilkas kära och välbekanta ord, lugnande trängde till allas öron, talande om hopp och tro och evig glädje iett bättre lif än jordelifvet. En morgon frågade en af grannqvinnorna, som med folkets vanliga bjelpsamhet mot hvarandra, kom att efterse de sjuka och bjelpa till med hvad som behöfdes, hvad läkaren tänkte om Melchora, som hon tyckte såg ut att ej lefva många dagar till. Jag fruktar nästan mera för gubben, svarade läkaren, ehuru han synes lugnare och mindre farligt angripen. Och Dolores? Skola vi låta henne mottaga sakramenterna? Inte ännu: hon är ung-och en brytning i sjukdomen kan rädda henne. I detta ögonblick öppnades porten häftigt, och carabineron, upphettad, dammig och flämtande, störtade in i huset och ropade: Så länge det finnes en Gud, finnes det också barmhertighet; benådad! benådad! Han förmådde ej yttra ett enda ord mera,