Aftonbladet – 5 februari 1869, sida 2

Hvilken sorg! hvilken sorg! utropade vinnorna. Nu skall dödsringnit gen börja! Tvilken svart missgerning, att döda denna oskyldiga gosse, som inte ens med en tanke förnärmade någon! Och han förlät sin mördare! Han dog som han lefvat, mild som en engel! Ja, detta är Abels dödl Dolores var som förstenad; hon gret icke, hon suckade icke; då och då tillkännagaf blott en nervös ryckning att hon ännu letde. De goda grannqvinnorna hade uttömt alla dem bekanta medel för att återväcka henne till lif ; de hade lagt en bit kornbröd på hennes hjerta, och badat hennes panna med kallt vatten; ingenting hjelpte. Hastigt, när man minst väntade det, reste hon sig, gick bort till ett litet skrin, som Melchora förvarade åt henne, öppnade det oe2 framtog de penningar hon besparat och sorgfälligt gömt till sin blifvande brudutstyrsel; hon lemnade derpå alltsammaas till den gamla avinnan och sade med knappt hörbar röst: Se der, faster Melchora, till likkista ...... och till själamessani, Hon drog en djup suck och brast i en välgörande gråt. AV, Eståvan hade blifvit förd till Sevilla, der han skulle ställas inför krigsrätt. — Vid förhöret hade han lugnt och bestämdt förnekat att : afva begått det brott, hvarför man anklagade honom. Igenkänd af doiia Braulias trädgårdsmästare, som var den första på platsen och som tilltalat honom, kvssde han ej förneka sin närvaro, men han nekade till brottet. Då man frågade om icke han, som var på stället då mordet skedde, hade igenkänt gerningsmannen svarade han bestämdt nej. Detta tillika med en del andra alitför mycket talande omständigheter afgjorde hans