et utgifven afhandling, med titeln: Framställning om nödvändigheten att införa ett lvokatstånd i Sverge, har jag gifvit frågan derom en utveckling, som varit förenlig med den trånga men af en sådan, afhandling, och. tillika förklaut min afsigt vara att i en serie af skrifter till r justitieombudsmannen framställa åtskilliga miss;yrhå!llanden i afseende på lagstiftningen och Jagkipningen, hvilka väcka myckeua oro hos folket. Jag har ock börjat denna serie med en skrift, om jag till hr justitieombudsmannen i början af ret ir men jag gjorde ett afbrott deruti till 14 tt jag föreställde mig hr justitieomsom blifvit vald till ledamot af rikskammare, skulle hafva alldeles tillt att beställa med de. många såväl dertill k till justitieombudsmannabefattningen höunde vigtiga och tankeansträngande göromål, och iedes icke böra ytterligare belastas med den råga, hvilken jag fört å bane. Men nu, sedan hr austitieombadsmannen återkommit från sina somiarembetsresor, anser jag tiden vara inne för att aga hr justitieombudsmannens uppmärksamhet i nspråk för berörde för hela folket vigtiga fråga, ör hvilken jag likväl funnit hr justitieombudsmanen icke hysa några synnerliga sympatier. Jag har nemligen genomläst hr justitieombudsnannens embetsberättelse till sistförflutna riksdag. Jti densamma yttras bland annat följande: De, som ifra för införandet hos oss af ett adokatstånd, hafva utan tvifvel, hänförda af den ackra tanke, som onekligen ligger till grund för n sådan inrättning, samt af sin välvilja för vårt and och omtanka för dess anstende, ej gjort sig ullt reda för olikheten i förbållandena i vårt and och i andra länder. Vår lagstiftning, åtmintone den civila, har företrädesvis uppvuxit och styecklat sig på inhemsk grund och föga lånat från len lagstiftning, som i andra länder gifvit sitt innenåll åt deras lagar eller åtminstone der gäller såsom subsidiarisk lag, nemligen denromerska. Af denna vår lagstiftnings inhemska upprinnelse är en följd, utt lagboken varit och är en folkets bok: I denna mda äro våra lagar skrifoa, vårt rättegångssätt ordnadt. Derföre hat folket; den höge som den åge, den fattige som den rike, vant sig att sjelf inför domstolarne utföra sina tvister, bestyra om sina angelägenheter och endast, när hinder för paren sjelf att infinna sig uppstått, anlitat omud, ej advokater i verklig mening; då deremot i andra länder lagarne antingen icke var rit sammanfattade i en bok, eller ock denna boks innehåll för folket varit obekant, såatt detta uldrig sjelf kunnat utföra och bevaka sin rätt, atan dertill måst använda verkliga advokater. Af denna orsak har hos oss ett advokatstånd icke yppstått af sig sjelft, och på det sättet måste ett ständ uppkomma om det skall hafva någon rot och någon framtid. Att inrätta ett advokatstånd innebär någonting egentligt, och under ofvanberörda omständigheter kan det i min tanke ej ske, om icke genom en tvångsåtgärd, d. v. s. genom utfärdandet af ett förbud för hvar och en annan in en ledamot af advokatstånd, ja för parterna sjelfva, att inför domstol utföra rättegångar; ty i ett så glest befolkadt och fattigt land som vårt kan inrättandet af ett advokatstånd, sådant det förekommer iandra länder, det vill säga: bere: landet af ett erforderligt antal advokater vid varje domstol i Jandet, och dessas förseende med så riklig utkomst att kunniga och redbara personer egna sig åt yrket icke på annat sätt — och knappast på detta — försiggå. För att anskaffa nödig utkomst åt advokaterna, skulle då naturiigtvis en taxa å deras förrättningar bestämmas, tillräckligt hög för berörda ändamål, men. ej för hög, derest icke en mängd tvistefrågor af ringa -betyAenhet i allmänhet, dock derföre icke utan vigt för dem de rörde, särdeles de mindre bemedlade, skulle komma att för dyrhetens skull blifva oafgjorda. Det är i.min tanke högligen att befara det införandet af :ett advokatstånd på nu angifna vilkor icke skulle framkalla belåtenhet hos vårt folk; synnerligast flertalet deraf, allmogen. Jag föreställer mig, att bonden, som vet sig hafva kunnat förut sjelf sköta sina angelägenheter vid domstolen, icke nu, sedan en verksammare folkundervisning allmängjort färdighet i läsning och skrifmer än förr, frånkänner sig en sådan förmåga. Jag anser: det.vara min pligtatt vid denna framställning göra några erinringar, öfvertygad, att Kr justitieombudsmannen icke skall med missa emottaga de meddelanden, som desamma inneålla. Om jag än medgifver att vår lagstiftning, åtminstone den civila, till största delen ÖRE och utvecklat sig på inhemsk grund, så vill jag dock. påstå och försvara, att romerska lagen haft ett stort inflytande på åtskilliga till grund för 1734 års laglagda rättsprincipers utveckling i densamma; och att en mängd i senare tider utkomna lagar och författningar ha lånat mycket af utländsk lagstiftning. Den nya strafflagen, konkurslagen, sjölagen bära vittne derom. Det hade varit önskligt, om man vid inympandet af den utländska lagstiftningen på våra rättsinstitutioner hade haft för ögonen olikheten emellan förhållandena utrikes och härstädes, hade betänkt, att i de länder, från hvilka man hemtat vissa föreskrifter, redan länge funnits ett utbildadt advokatstånd, med -tillhjelp af hvilket sådana föreskrifter voro användbara och tillämpliga; men eftertänksamheten i detta hänseende har fått stå tillbaka för obetänksamheten. Huru förhåller det sig med nämnda nya lagar? Hela landet klagar öfver de lakuner och otydligheter, som deri förekomma, öfver den olika tillämpning deraf, som olika domare tillåta sig; och isynnerhet konkurslagen har vållat ett allmänt missnöje, som högljudt yttras. 7. Lagbokep, påstår-hr justitieombudsmannen har ,;varit och är en folkets bok. Ja, i så måtto är detta en sanning, som hvar och en bar rätt att studera lagarne och författningar, men ett sådant studium, för att detsamma skall medföra verklig nytta, fordrar vida längre och trägnare arbete, än len enskilde kan dertill uppoffra, isynnerhet som slagboken, hvartill väl torde hänföras alla de efter år 1734 utkomna författningar, vuxit till mera in en mansbörda. Dessutom gifver den dagliga orfarenheten vid handen, att vederbörande domare, såväl om rättsprinciperna som om lagarnes och författningarnes mening bysa de mest diametralt motsatta åsigter. Den ena parten vinner en sak; len andra tappar en lika sak; och som sådant händer äfven i högsta domstolen, har folket börat att anse rättvisan här i landet som ett slags otteri; hvars utgång beror på olika meningar hos le ledamöter, hvilka slumpen eller omständighe.ernå gifva plats vid dombordet. Detta uppmunrar naturligtvis till drifvande af de mest orimliga rättegångar, ty folk i allmänhet anropa gerna yckans gudinna. Om folket skall studera juridiken, för att kunna; ;mbesörja sina af lagarne beroende angelägenheer, måste det försumma sina egna hutvudsakliga: söromål, på hvilkas ordentliga förrättande det kall lefva. Utom samhället måste man lära sig lt, för att kunna a sig med allt, men i samvället blir den; some vill lära sig alltför att kunna jelpa sig med allt, en fuskare i attt... Med fika kål som en industriidkare eller en landtbrukare ör lära sig juridik; med lika mycket skäl bör ickså såväl han som -embetsmannen, lära sig act y kläder och skodon, så att han dermed, utan ostnad och biträde af andra kan hjelpa sig sjelf, nen han skall då snart erfara först och rått. tt han tillverkat en sämre vara, än skräddaren ch skomakaren, och för det andra, att han fö. ummat sitt huftudgöromål, på hvars ordentlig a örrättande han bör lefva, och att han förlorat på n sådan hushållning. E På samma sätt skulle det förhålla sig mad fåt.