Aftonbladet – 2 februari 1869, sida 3

RTV MJ YISDIV lg VU STD AA oo RR AA AE NIE sedlar med annat än silfver. Grefve E. Sparres motion om inskrifning i fastighetsbok uppväckte en diskussion mellan hrr Nordström, Wallenberg, Hasselroth och motionären sjelf, hvarefter den remitterades till lagutskottet. Samtliga öfriga vid föregående sammanträde bordlagda motioner remitterades utan diskussion till olika utskott. Kan och bör bergolja sökas i Norrland? Då uti en i Aftonbladet för några dagar sedan intagen uppsats angående Norrlands siluriska bergsbildningar, sannolikheten af oljefyndighet uti dessa blifvit antydd, och då man till och med låtit förstå, att ett bolag vore å bane med sylte att tillgodogöra den förmodade tillgången deraf uti Tåsjöberget i Angermanland, har undertecknad ansett det vara icke olämpligt att söka lemna ett litet bidrag till denna vigtiga fråga, synnerligast derför att de, som skulle kunna lemna några upplysningar i geologiskt hänseende om dessa trakter, torde vara ganska få, och hvad särskildt en del deraf eller bildningarna inom Lappmarken beträffar, anser jag mig böra lemna detta bidrag, desto hellre, som jag sannolikt är den ende, hvilken varit i tillfälle att såsom geolog se dessa bygder. Det är nemligen just med anledning af en på Geologiska Byråns bekostnad af mig här företagen resa sommaren 1867, som de dittills endast kända jemtländska bildningarna kunde å tab. 2 uti Sverges qvartösa bildningar, utsträckas ett godt stycke ini Lappland öfver en förr okänd area af vid pass 30—40 qvadratmil. Provinsen Angermanland, som gränsar till både Lappmarken och Jemtland, tränger sig med en stor kil ett godt stycke äfven dem emellan och är det här öfverst som Tåsjö socken ligger minst 20 mil fågelvägen räknadt från Bottniska viken. Fortsätter man ännu 10 mil längre upp i nordvestlig riktning, träffar man Norska gränsen, och ännu 10 mil (allt fågelvägen räknadt!), så är man framme vid hafvet utanför Norges kuster. Tåsjö socken, eller Angermanlands nordvestliga hörn ligger sålunda halfvägs mellan Bottniska viken och Atlanten. Ofvanför Tåsjö är Dorothea socken belägen, gränsande mot Jemtland och Norge och tillhörande, Asele Läppmark, som dessutom utgöres af Asele och Fredrika socknar utefter Angermanlands norra gräns, samt Wilhelmina socken derofvanför, stötande likasom Dorothea socken till Norska gränsen. Dessa fyra lappmarkssocknar upptaga ofantligt stora landvidder med betydande fjell och långdragna, stora fjellsjöar, som nästan alla aftbörda sitt vatten genom Ångermanelfven, hvars ena hufvudgren härifrån sålunda kommer, då den andra utrinver från Jemtland ur den s. k. Ströms Vattudalen. Det tyckes vara en gemensam egenskap för de förnämsta blan! dessa fjellsjöar, belägna som de äro 5—10 mil från Norska gränsen och hvilka vanligen betraktas som da norrländska flodernas källor, att de ligga på unge:är samma höjd öfver hafvet eller omkring 1000 fot, så t. ex. enligt mina mätningar den 5 mil långa sjön Malgomai i Wilhelmina, så ligger Storsjön i Jemtland, så vid pass Luleå-vattnet, och sannolikt skall: man en gång finna, att Stor-Uman och Hornafvan intaga ungefär denna höjd öfver hafvet. Då våra sjöar af första ordningen, Wenern, Wettern, Hjelmaren, Siljan, Storsjön, alla tillhöra ett siluriskt bäcken, så låg den förmodan temligen nära tillhands, att äfven Ångermanelfvens källsjöar kunde omslutas af sådan bildning. Denna förmodan besannades också vid ofvannämnde resa, då siluriska bildningar anträffades än här, än der, men i alla fall, på så sätt, att de ej allenast visade sig tillhöra ett enda bäcken, utan äfven, hvad märkligare var, sträckte sig så långt, att de kunde ställas i omedelbart sammanhang med de sedan gammalt kända jemtländska bildningarne och med det, såsom man trodde, mera enstaka stående Täsjöberget (eller kanske rättare sagdt Tåsjöfjellet i Ångermanland. En framtida detaljerad undersökning skall måhända finna en eller annan lucka i sammanhanget inom den ofantliga utsträckningen, men tillsvidare kan man säga att de siluriska bildningarne framgå i en enda sträcka i nordostlig riktning från Storsjöns område öfver Jemtlandslinien med sin sydiigaste gräns öfver Ångermanlands öfversta hörn, der vi sålunda finna Tåsjöberget, och så in i Lappmarken, hvarest de med ett 4—5 mils redt bälte öfverfara Dorothea och Wilhelmina socknar. Längre än till Stöttningsfjellet, som skiljer åsele och Lycksele lappmarker från hvarandra, har jag icke kunnat förlja lagren, men det är ingenting som hindrar, att ju de ej kunna gå änpu längre. Stor-Umans område förtjenade välatti detta hänseende undersökas. Den siluriska bildningen här tyckes innehålla samma länkar som i södra Sverge, således sandsten, alunskiffer och kalksten på hvarandra, och isynnerhet är det alunskiffer, som i dessa trakter tilldrager sig uppmärksamhet. Till sin första början hafva dessa lager naturligtvis intagit ett vågrätt lägg, men då nu hela bildningen framgår tvärtöfver landet, således öfver dess bet dande höjder och de djupa dalarne, så är det klart, att storartade rubbningar i dessa lager måste hafva försiggått: alunskiffern anträffades både på 1000 och nära 2000 fots höjd öfver hafvet. Sådane olika utbildningar kunna hårröra af flera ursaker, dels hvar för sig, dels i samverkan, såsom af denudation, (d. v. s. urgröpningar), af. förkastningar (förskjutningar, lyftvingar eller sävkningar på ena sidan eler lävgs någon spricka), eller OCk af sänkvingar eler Höjvingar af lagren i sin helbet, ja till och med gerom lagrens hopvikningar, På allt detta erbjuder trakten mångfaldiga cxompeb ach just dei ofta omnämnda Tåsjöberget är särdeles märkligt i detta hänseende, der hela bergväggen vid Tåsjö by visar idel! småveck om endast några tums längd hos! den dessutom pästan lvdrätt stående alunskiffern, Såsom ett lofvande tecken eller rent af såsom ett oundgängligt vilkor för möjligheten att erhålla bepgoljan anses, sasom kändt är, just den omständigheten. att lasren undersått åtskil-! et fn I