Aftonbladet – 1 februari 1869, sida 2

man Melchora, jag kan ej se mig mätt på honom. Och han är sig alldeles lik till sinnes, tillade Catalina, lika god och vänlig, lika glad och lustig Ja, det är sannt, svarade Padre Nolasco, det vore en präktig gosse, bara han vore mindre envis. Just då Dolores tog afsked för att gå hem, ljöd genom den lilla stadens gator det förfärande ropet: en särad! en döende! Då detta hemska ord ljuder i en småstad, uppväcker det en allmän oro och rörelse. Sånger, skratt och skämt upphöra ögonblickligen, efterträdda af den djupaste tystvad, endast afbruten. at utrop af fasa och Sorg; från hvarje hus komma qvinnorna springande, bleka och ängsliga med näsdukar och linneremsor i händerna, och skynda till skådeplatsen för olyckan, ångestfullt hviskande: min man! min son! min brort... Om det är et slagsmål på färde och de hinna fram innan det är slutadt, ser man dessa hjeltinnor, ej af fåfänga, men af kärlek, modigt störta sig midtibland de stridande, utan att frukta deras dolkar eller deras blinda vrede, och söka skilja dem åt, hvilket bevisar att hjertats känslor i verkligheten taga en vida högre flykt, än som någonsin i dikten skildras, ty känslan bor i hjertat och icke i hufvudet. Det är Tomas; Tomasl... Sonen! till den stackars enkan Tomasa! ropade man på gatorna. Hvad säga de? frågade Dolores, som uppfattat begge namnen och anade olycka; shvad var det de sade? upprepade hon och, snande olycke, nedsjönk hon darrande och blek på en, stol Catalina sprang ut för att söka underrät:elser; Padre Nolaseo hade ingenting hört och Mateo Lopez var i stallet.