Aftonbladet – 1 februari 1869, sida 2

signelse, som välbestäld svinherde hos Gil Pifiones ? Padre Nolasco, sade Tomas återhållande ett leende, ser ni de der molnen ? Ja, visst ser jag demp, svarade patern och såg upp i himlen, än sedan? Vill ni inte vara god och säga till dem att de hålla sig stilla, få vi se om de lyda? En sådan jemförelse! De ha en god pådrifvare, som inte tillåter dem vara stilla. Det har jag också, Padre. Det är ditt eget fel, flygfisk. Du längtade ut på sjön, som fjäriln längtar ut isolljuset; du slutar ej förrän hafvet en gång behåller dig på allvar och stoppar ned dig i någon af sina djupaste gölar. Farväl så länge, Dolores,, sade Tomas en stund senare till systern. Skall du, gå bort? frågade denna sorgset. Jag måste, svarade Tomas med vigtig min. Huru skulle han kunna hålla sig stiila en hel afton! brummade padre Nolasco. Tomas, Tomas,, sade systern, som väl förstod hvart han ämnade sig, vill du då alls inte fråga efter mina råd och förmaningar? Se så, svarade Tomas skrattande, skall du nu sjunga diskanten till Padre Nolascos visa?.... Men du kan lika gerna bedja solen låta bli att lysa och molnen Jåta bli att råta, som bedja mig låta bli att gå dit jag nu tänker. Var inte ledsen, lilla syster, jag tänker inte på något ondt, tillade han i det han gick, sjungande en munter visa. . Om jag vore drottning och hade en prin-: sessa till dotter, skulle hon dock inte synas: mig god nog åt honomp, sade Dolores och såg drömmande efter den bortgående. j Så vacker han har blifvit, sade gum