Aftonbladet – 1 februari 1869, sida 2

Jesus min frälsare, jag är död! ropad den ee ynglingen, släppte gallret oci föll till marken. Och för min hand! ropade Lorenzo me dyster stämma. Nu skola vi se om I få gifta er utan att den som både vill och för mår sätter sig deremot. Lorenzo, broder, var det du? sade der sårade mildt, ty han hade igenkänt sin mör däre. Himmelens Gud! hvem nämner mitt namn? utbrast Lorenzo darrande och förskräckt. Jag, jag, Tomas — känner du inte ige mig ? Du!,.. Dub stammade Lorenzo darrande så att hans händer skallrade, -och böjand sig ned öfver den sårade, igenkände han ide sköna, ännu barnsliga dragen, Dolores-eger broder. Han reste sig upp, sträckte händerna mot himmelen och ropade i ångest och förtviflan! Gud fördöme migt, Nej, nej, hviskade den sårade, han skall förlåta dig, så som jag förlåter dig! Den stackars gossen svimmade. Fly, broder, flyl sade Eståvan, som, ehuru smärtsamt upprörd, dock bibehöll sin sinnesnärvaro, och som såg att flera personer närmade sig, ditkallade af Rositas ångestrop. Fly, jag skall föra hem denna olyckliga Freing — Gifve Gud att han kunde räddas! Fly! upprepade han och knuffade brodren häftigt in på en bakgata, ty Lorenzo stod qvar och slog sig gång på gång för pannan utan att lyssna till hans ord; vill du då taga lifvet af både fader och moder! Lorenzo försvann i natten. Men knappt hade några personer ankormmit tilll stället förrän Estevan eftertänkte att äfven han borde fly för att icke väcka misstankar mot brodren, hvilket nödvändigt