Aftonbladet – 1 februari 1869, sida 1

bladets utglivares namn. --ANNUNB ILS emottagar IOLM, Aftonbladstryckeriet, Munkbrogatar JVM 8. TT I STOCKHOLM den 1 Febr. Om några reformer i lagskipningenDet lärer icke kunna bestridas, att vårt rättegångsväsende i många hänseenden tarfvar förbättringar. Hvad som länge vållat ett rättmätigt missnöje, är den långsamhet, hvarmed rättvisan skipas å landet, der ordinarie ting å somliga orter hålles endast en gäng, å andra två gånger och å de lyckligast lottade orterna ej oftare än tre gånger om året. Enligt det förslag till stadga angående underdomstolarne å landet, som blifvit utarbetadt af en sistlidet år upplöst komite, hvars arbete varit i denna tidning omförmäldt, skalle i de flesta domsagor, hvilka hvar för sig blottskulle bilda ett tingslag, ting komma att hållas en gång i hvarje månad, utom Januari; i andra domsagor, hvilka skulle bestå af två tingslag, skulle ting hållas i hvarje tingslag hvarannan månad, och i de domsagor, som ej kunde förenas till två tingslag, skulle ting hållas i en del tre, iandra ännu färre gånger om året. Med den åsigt, komiten hyste om olämpligheten af särskilda, sjelfva ansvariga, protokollsförande, kunde komiten ej gerna föreslå tätare domstolssammanträden, enär expeditionernas utarbetande skulle upptaga en betydlig del af domarens tid, som dessutom äfven måste egnas åt ändra göromål. Antoges deremöt Jagkomitens förslag, att vid hvarje underdomstol å landet skulle anställas notarier, hvilka skulle ansvara för både uppsättningen och expedierandet af domstolens protokoll, så skulle ting kunna hållas en gång i månaden i hvarje tingslag i hela riket, der omständigheterna ej gjorde så täta sammankomster öfverflödiga, såsom t. ex. i landets nordligaste trakter. Förslaget om särskilda notarier förtjenar äfven ur många andra synpunkter uppmärksamhet. Det är högst olämpligt, att den, som leder förhandlingarne, tillika förer protokollet; ty i egenskap af ordförande bör han med sin blick troget följa parter och vittnen, så att de förra ej genom tal eller åtbörder må kunna inverka på de senare, hvilket han icke kan förekomma, om han einellanåt skall nedskrifva protokollet. Det kan vidare ej annat än gå långsamt med förhandlingarne, då domaren skall tala den ena stunden, skrifva den andra, och den tredje undersöka innehållet af till bevis i saker framlemnade handlingar. Slutligen är den domare som ej fört protokollet, mera opartisk då han skall afdöma saken, emedan en protokollsförandes framställning merendels i större eller mindre grad röjer spår af det intryck, saken på honom gjort, hvaremot domaren bör skrida till sakens afförande så oberoende som möjligt af förut attade intryck och meningar. Helt och hål let oberoende af sådana intryck kan han naturligtvis icke hålla gig, då han skall leda ransakningen, men har han derjemte fört protokollet, så har han deri nedlagt sin ind ividuella uppfattning och har så mycket svårare att vid domen frigöra sig från en förat fattad åsigt. , Domaren bör således, efter vår uppfattning, icke utöfva kontrollen öfver protokollsföringen. Den kontroll, som deröfver erfordras, skall utöfvas af parterna sjelfva genom protokollsjustering I detta afseende borde föreskrift meddelas, att hvarje protokoll skall justeras inför parterna och det ej genom en hastig uppläsning, utan så, att parterna finge sjelfva genomläsa protokollet och derefter, framställa sina anmärkningar deremot. Afven borde större noggrann het iakttagas i afseende å justering af vittnesmål än vanligen är förhållandet. Sedan vittnesmålet blifvit ur protokollet för vittnet upprepadt, borde intet ord deraf få ändras. I allmänhet borde i brottmål protokollet författas omedelbart vid dombordet och bruket af memorialprotokoller bannlysas, emedan framställningen förlorar i trohet och åskådlighet genom den hos oss brukliga omarbetningen. I tvistemål, der utdreg stundom måste göras ur vidlyftiga handlingar, torde bruket af memorialprotokoller böra bibebållas, så länge icke alla vigtigare målutföras genom advokater. Hvad man mest torde hafva att invända mot anställande af särskilda protokollsförande, är att på omförmälda sätt skulle tillskapas en ny tjenstemannaklass med anspråk på statens kassa; men då häradshöfdingarne, hvilka, utom expeditionslösen i tvister och brottmål hafva andra inkomster till betydligt belopp, befriades från besvär med protokollsföring och expeditione:nas utskrifning i dessa mål, så hade man denna expeditionslösen att anvisa notarierna såsom lön. Denna löneinkomst kunde blifva fullt tillräcklig, ifall den domsrätt, som nu utöfvas af konungens befallningshafvande i lagsökningsärenden, upphörde och öfverflyttades på de allmänna domstolarne. Då till landshöfdingar sällan tagas personer med större juridisk erfarenhet, är det högst olämpligt, att de hafva domsrätt. Väl hafva de 1 landssekreteraren till sitt biträde en juridiskt bildad man, men målen afgöras dock af landshöfdingen ensam. Vidare händer ej sällan, att i lagsökningsmål göras sådana invändningar mot krafvet, att konungens befallningshafvande ej eger att afdöma målet, utan måste hänvisa sökanden att stämma till laga domstol. I sådana fall är den på lagsökningen utgifna kostnad utan ändamål förspilld. I de flesta fall vore det beqvämare att vända sig till häradsrätten, derest denna sammanträdde hvarje månad, än till landshötdingeembetet, der kommissionär måste begagnas och derifrån handlingarne måste återsändas, för att kommuniceras vederbörande. Då svaranden vid häradsrätt uteblefve, borde naturligtvis tredskodom meddelas, så framt sakens beskaffenhet ej gjorde hans hörande alldeles nödvändigt. Sverge är ett af de få länder i Europa, der i brottmål anklagad person lemnas utan biträde af offentlig försvarare. I Norge och Danmark har länge varit stadgadt, att hvarje