aa, hvarefter de forfia brukarne å gårdarhe vunnit eganderätten. Det vore ju ganska möjligt, att en blifvande undersökning kunde uppdaga flere dylika fall, och den syntes i dylikt fall icke vara SÅ alldeles obehöflig. Utom samma fördelar sori myndigheterna, nemligen ati ega tillgång till behöfliga handlingar, skulle en komit6 framför dem hafva fördelen att odeladt kunna egna sig åt detta arbete, då myndigheterna deremot äro alltför mycket upptaga af löpande göromål, för att de skulle kunna egna den vigtiga saken så mycken tid, att densammas utredning icke skulle komma att draga alltför långt ut på tiden. a Med anledning af ett fäldt yttrande, hemställde tal. huruvida frälsebönderna varit de enda; som i och för denna sak skickat penningar till tidningsredaktioner. Utan tvifvel vore det en sanning, att frälsebönderna buritsig högst oförståndigt åt, då de ej afvaktat lagens utslag; men hvad kan orsaken dertill hafva varit? utan tvifvel den förskräckliga okuns nighet, som bland en stor del af dem råder. På de ställen, der upplysningen varit större, hafva icke alla verldens Tullbergare förmått någonting. I afseende på det gjorda inkastet, att den föreslagna åtgärden skulle bidraga att öka oron bland Skånes frälsebönder, hyste tal. en alldeles mot: satt åsigt. Vissheten derom, att statsmakterna tagit de betrycktas sak om hand, skulle på dem utöfva en lugnande inverkan, Och i alla händelser skulle det väl vara vida behagligare för länets styresman att ha ett riksdagsbeslut, med hvilket han kunde vända gig till befolkningen, än att blott bemöta dess klagomål med hotelser om straftlagens tillämpning. Det vore visserligen, enligt en föregående tal:s uttryck, hvarje menniskas pligt att efterkomma budordet: du skall icke hafva lust till din nästas hus,, men det fanns äfven ett annat bud, som lika litet får glömmas: du skall älska din nästa såsom dig sjelfI Hr Hessle skulle icke hafva begärt ordet, om han icke funnit, att en för frågåns bedömande vigtig omständighet blifvit af ingen talare omnämnd. Såsom bekant är, har en komitå föreslagit inrättande af fastighetsböcker för hela riket. Dessa kunnx ej upprättas utan de vp ST naste undersökningar rörande eganderättsförbållandena. Då således den förevarande frågan redan blifvit tagen om hand af statsmakterna, ansåg tal. den föreslagna undersökningen obehöfig. Björck var öfvertygad om, att Tullberg ej skulle lyckats i sina åagitationer, om han ej funnit en för sitt utsäde förberedd och lämplig jordmån i böndernas betryckta ställning och den hos dem traditionsvis bibehållna föreställningen, att kronogodsen ej blifvit anslagna adelsmännen med oinskränkt eganderätt, enligt begreppen här i landet. Nästan alla länders historia, isynnerhet deras som varit despotiskt styrda, visar, att man öfverallt nödgats stifta lagar till förekommande af arbetarnes förtryck. Sverge utgör ett bland de få undantagen i detta fall, och detta beror helt visst deraf, att Sverge sedan gammalt varit ett konstitutionelt land, der allmogen alltid haft sitt ord med i laget vid fråga om lagstiftnirggen, och der allmogen, de egentliga arbetarne ansetts hafva, och till en del verkligen haft, målsmän inom re-, presentationen, uti förra riksdagarnes bondestånd. Af detta förhållande skull? man tycka, att större frihet för arbetsklasserna bort blifva följden, men eget nog har motsatsen inträffat. Dessa beklagliga förhållanden åligger emellertid lagstiftningen att bringa i en tidsenlig ställning. Satsen om det fria aftalets, rätt kan ej här göra sig gällande; ty enligt naturens lag känner menniskan sig bunden vid den torfva, der hennes vagga stått, och der vill hon ostörd qvarblifva, så länge hon uppfyller dermed förenade skyldigheter. Om hofverisystemet till någon del ännu fortfar, så är det lagstiftarens skyldighet att träda emellan och lemna skydd mot förtrycket. Hofveriet i dess gamla, egentliga mening vore visserligen upphäfdt ; men den nya formen för kontrakterna, i Hvilken ingår en blandning af hofverisystemet och de bestämmelser, som nya förhållanden påkallat, ansåg tal. farligare än rent hofveri; ty den kunde lemna spelrum åt mångfaldigt törtryck. Tal. såg en särskild anledning till oroligheterna i Skåne vara att söka deruti, att frälseböndernas hemman voro till godsen anslagna, såsom äfven en tal. förut uttryckt sig. Detta vore ej alldeles detsamma som fullständig eganderätt, isynnerhet som åtskilliga inskränkningar deruti gjordes under den danska tiden. Föreställningarne om detta förhållande hade fortlefvat bland de skånska frälsebönderna, hvadan anledningen till rörelsen vore ganska naturlig, isynnerhet om man toge i betraktande, att landtbönderna i Danmark på senare tid just af detta skäl erhållit eganderätt till sina gårdar, äfvensom att de skånska frälsebönderna naturligtvis icke kunna förstå de binder fredstraktaterna lägga emot en likadan åtgärd hos oss. Tal. hade anfört detta, på det frälsebönderna måtte bedömas mildare, än hvad bär skett. De göra ju ej anspråk på eganderätt, utan endast på rättigheten att få orubbadt, son efter far, bruka sitt hemman så länge de fullgöra hvad derför rättvisligen fordras. Hvad beträffade formen och sättet för de lg varande tvisternas behandling, så ansåg talaren det vara ett stort fel, att de rättsökande ej hade, såsom talaren länge önskat och ifrat för, en domstol att vända sig till, utan måste låta sin sak afgöras af kammarkollegium. Det är hos oss ett stort fel, att en enskild ej kan stämma kronan inför de allmänna domstolarne. Då äfven jordeböcker ej alltid finnas, så vore den enskilde i egorättstvister med kronan eller offentliga myndigheter i en svår ställning, så länge de nuvarande undantagsförhållandena gälla. Men då man nu måste nöja sig med de utslag, kammarkollegium gifver, då man ej kan gå till domstol, och då talaren dessutom öfverensstämde med en föregående talare deri, att det framställda förslaget vore stridande mot 16 8 regeringsformen, kunde han icke biträda detsamma, utan yrkade att det genast måtte afslås. (Forts.) Till Redaktionen af Aftonbladet. Lam i tit tidninoe för cårdaden min uti första