erna hos K. M:t blifvit gjordå derom, att hemnan och lägenheter måtte frånkännas sin frälseatur och öfvergå till krono, samt att arrendatoerna i sammanhang dermed måtte befrias från: ina arrenden. Hittills hade till K. M:t inkomnit 256 ansökningar i denna riktning, hvilka för frigt varit nästan lika allesammans, från 5 hära-: ler i Malmöhus län. Äfvenledes -har ansökning lifvit gjord om förklarande af bela Röddinge soc-: cen såsom krono. Med anledning af dessa anökningar hafva de noggrannaste undersökningar: Nlifvit gjorda, men i intet enda af dessa fall ha le deri gjorda yrkandena befunnits ega ringaste(: rund, utan ha de allesammans blifvit underkända. Då man icke egde rätt att gå längre tillbaka ned de åsyftade undersökningarne än till år 1795, ch då 256 fall redan blifvit undersökta och beunnits sakna grund för det begärda skatteköpet, å ville tal. hemställa till kammarens bepröfvande, vad man möjligen skulle kunna vinna med en undersökning. Tal. befarade, att man skulle väcka n lika stor som berättigad oro, då man började öra vid grundvalarne för eganderätten — en oro, om ej blott skulle stanna inom ifrågavarande proins, utan utsträcka sig vida längre. Hr Rosenberg mäktade ej inse någon fara derf, att motionen remitterades till vederbörligt utskott. Diskussionen syntes föröfrigt visa, att moionen egde en ganska stor betydelse. Om den lerigenom föreslagna komiten verkligen kunde istadkomma rubbning i eganderättsförhållandena, så hade den ju vunnit det med densamma åsyfade ändamålet. Hade motionen så stora fel, som mder diskussionen Dlifvit antydt, så hade man aturligtvis den utvägen att möta den med ettafslag vid dess återkomst från utskottet; innebure len åter någon sanning, så borde den ju bifallas. Man hade försökt att vältra skulden för de mycket omhandlade rörelserna i Skåne på Tullberg; men om han ensam verkligen vore skuld så skulle talaren högligen blygas öfver att vara skåning. Mycket djupare orsaker måste ligga till srund derför, och så vore ock verkligen förbålandet. När såsom i Skåne en stor och allmän oro länge herrskat, så behöfs det så litet för dess utbrott, liksom det blott behöfves en enda droppe för att en redan full bägare skall flöda öfver. Hvarför skulle icke eljpst Tullbergs försök hafva lyckats lika väl på alla gods? Helt naturligt af den orsaken att brukarne på somliga gods ej varit förtryckta såsom på andra, och om T.i sådana fall gjort uppviglingsförsök, såsom det händt italarens hemort, hade det endast behöfts någralugnande ord för att hela rörelsen dermed var slut. Då här blott vore fråga om att remittera motionen, så önskade tal. att kammaren icke måtte sätta sig emot en så billig begäran. Om ingenting kunde göras af densamma, så vore den åtminstone ett nödrop från en förtryckt befolkning om att erhålla rätt på annat sätt än de hittills af dem försökta. Hela denna sak borde dessutom vara en kraftig maning för vederbörande att se folkbildningen till godo i dessa trakter. Bildningen kunde icke vara hvad den borde bland en förtryckt befolkning, som vore så mycket upptagen af arbeten för hufvudgårdens räkning, att de måste sköta sina egna arbeten på söndagen; hos dem funnes inga intellektuella blott djuriska behof. Hr Jöns Pährsson instämde med den föregående tal. deri, att orsaken till den ofta nämnda rörelsen icke kunnat vara den förskräcklige Tullberg. Tal, ansåg för sin del, att orsaken rätteligen borde sökas i kommunikationerna, som spridt en stråle af upplysning till dessa trakter, der okunnighetens mörker förut herrskade. Tal. trodde att oron skulle stillas om possessionaterna något bättre såge sina underhafvande till godo. Såväl dem som landshöfdingen i Malmö ville tal. ge ett godt råd, nemligen att afkläda sig sina ordnar och öfriga grannlåter och anslå deras värde till folkets undervisning. Hr Treffenberg ansåg grefve Posses anförande vara stridande mot 90 regeringsformen, hvilken tal. uppläste: Under riksdagens, dess kamrars eller utskotts öfverläggningar och pröfning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarna bokstafligen föreskrifva, komma frågor om embetsoch tjenstemäns tilloch afsättande, regeringsoch domare-makternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporåtioners förhållanden, eller verkställigheten af någon lag, författning eller inrättning. Tal. anhöll att få protestera mot det brott emot denna paragraf, som tal. ansåg hafva egt rum. Hvad beträffade sjelfva saken, så vore det precist detsamma, som om riksdagen skulle tillsätta en komitå för att undersöka, med hvad rätt motionären sjelf besitter sitt hemman. Kammaren hade nyligen remitterat en motion, som gick ut på att åstadkomma en evig fred. Många af kammarens ledamöter, deribland -tal., hade hyst betänkligheter, huruvida riksdagens tid borde upptagas af ett så ändamålslöst arbete, som att behandla den motionen; alla borde deremot vara ense om att ej sysselsätta Si med denna motion, hvars syfte var att förskaffa oss en evig ofred, ett inbördes krig. Och ansåg tal. derför att densamma genast borde afslås. Hr Hierta fästade först uppmärksamheten derpå, att, enligt hvad erfarenheten under föregående riksdagar visat, grundlagsförbudet i90 regeringsformen emot att låta vissa deri uppräknade ämnen komma under riksdagens öfferläggningar och pröfning icke varit tillämpadt så som den föregående talaren förmenade, nemligen att inskränka äfven enskilda ledamöters rätt att yttra sig på eget ansvar, om ock sådana yttranden kunde blifva föremål för ogillande. Tal hade emellertid egentligen begärt ordet i anledning af hrr Rosenbergs och Jöns Pährssons anföranden, hvari desse hade såsom grund för sitt understödjande af motionen talat om, hvad som icke finnes antydt i sjelfva motionen, nemligen känslan af det betryck, frälsebönderna lidit af sina herrar. Äfven under antagande att ett sådant betryck förefunnits, så vore etta något helt annat än frågan om eganderätten till godsen. Tal. kunde ej instämma med en föregående tal. deri, att 1857 års anfördaförordning skulle vara bindande; ett nytt beslut kunde ju i det hänseendet fattas. . Särskildt ansåg tal. att följande uttryck i motionen vore värda att fästa sig vid: Det är emellertid tydligt att om arrendegifvarne icke hafva eganderätt till ifrågavarande hemman och lägenheter, åtminstone i de fiesta fall kronan lärer vara den som har den. Och bör det fördenskull tillkomma ståtsmakterna att anställa utredning c., samt på ett annat ställe: Således, och enär icke anledning saknas för den förmodan, att jord samt andra rättigheter och förmåner blifvit kronan af: hända c. Om det nemligen förhölle sig så, som uti dessa per angifvits — om det vore tyd: ligt, att all anledning icke saknades för påståen det att arrendegifvarne sakna eganderätten till åt skilliga deras innehafvande gårdar, så måste mar äfven finna motionen berättigad; men den första fordran som i detta afseende måste göras, vore at! få uppgifvet åtminstone någon sådan anledning hvarpå ett så vigtigt påstående kunde grundas Då ingenting sådant funnes i motionen, hemställd tal. till motionären, att till fullständigande af mo tionen uppgifva någon sådan anledning, eller mer andra ord att lemna något skäl till det-han begärt men att om det icke kunde ske, hellre sjelf åter I taga motionen; i annat fall vore det föga öfver ensstämmande med kammarens värdighet att efter komma en önskan, för hvilken intet enda skä blifvit anfördt. 7 Motionären hr Ola Jönsson sade sig med sit förslag ej hafva, såsom några talare påstått, åsyf tat en ny reduktion. Meningen vore ej att kro Inan,i de fall då frälsehemmanen kunde visas egent lligen vara kronohemman, skulle helt och hålle Jåterfå dem, utan endast erhålla skatteköpeskillin en. g Tal. bade blifvit beskylld, att hans motivering licke vore bestämd. Han kunde ej gå in derpå då han uteslutande hållit sig till sak. Man had: äfven sagt, att de i Skåne upptagna tvisterna ickt lasa anmandarätten Tal ville frågva hvad de di