Aftonbladet – 29 januari 1869, sida 2

ska. Men dertill kom att Tomas var mer än angelägen att lägga sitt fria hjerta för ankar i en så behaglig hamn, och Rosita kände den lifligaste önskan att i gerning som i ord, visa sin mor huru skilda åsigter om älskare de båda råkade hafva. Med de listigaste påhitt och den allrastörsta förnöjelse förde hon derföre sin obekymrade Argus bakom ljuset, och skyndade till sitt fönster för att tala med Tomas. Sanningen till ära, måste vi dock erkänna att vid dessa möten talades minst om kärlek; skratt och skämt var hvad som mest förekom och samtalet fördes vanligen på följande vis: Hvad felas dig? sade fästmannen till fästmön; då han fick se henne innanför gallret, oförmögen att yttra ett ord, icke af återhållna tårar eller djup rörelse, men af återhållet skratt. Hvad som felas mig? svarade Rosita; åh, du kan ej föreställa dig så lustigt! Helt nyss satt min mor och sade till Padre Nolasco: min lilla flicka (lilla flickan, som är fjorton år om två månader och tjugu dagar!), min lilla flicka, sade verkligen henne nåd, känner ej en gång till namnet hva kärlek är! min lilla flicka skall säkert hinna till sina tjugufem år utan att ens bry sig om att se på en karl, det tror jag mig kunna ansvara för! Men jag, min fru moder, tänkte jag för mig sjelf, jag tror mig kunna ansvara för att jag ej skall hinna till sjutton år förrän hennes nåd skall heta mormor. Ty om två år är du ju styrman, Tomas, och då skola vi strax gifta oss. Det förstås! Men innandess bli väl både du och din mor alldeles för förnäma för mig, Rosita, så att din mor aldrig vill säga ja. Förnäma! jo det tror jag nog! Gamle Miguel Lechugas, han som går omkring och säljer småsaker och jemnt röpar: svifjödrar,