Aftonbladet – 29 januari 1869, sida 2

som under hans frånvaro tilldragit sig, skulle kunna döljas. Det var söndag. Det led mot aftonen och solen närmade sig sin nedgång; en frisk vind, som redan hade något af nattens kyla, började blåsa. Svalorna hade längesedan qvittrat till sömns de vingade skarorna; endast ugglan, rädd och förföljd om dagen, klagade nu i ensligheten öfver sin lott. Vågorna lågo stilla vid stranden och hade förändrat sin brusande sång till några klagande och enformiga toner, och en efter annan, likt blygt uttalade ord, kommo stjernorna fram för att skrifva på det dunkla hvalfvet en enda stafvelse: tyst! : Tvenne unga män vandrade med lätta men fasta steg, utåt den nakna, ödsliga vägen mellan San Lucar och Rota. Ju närmare de kommo till den senare staden, desto mera påskyndade de sina steg, som om hvarje föremål de sågo igenkänt dem och ropat: skynden eder! Nu ångrar jag, säde den äldste af bröderne, att vi inte skickade bud hem att vi skulle komma: vår mor är inte frisk ännu Det ångrar jag visst inte,, svarade den yngre; glädjen dödar ingen, och på det sättet får jag bättre reda på hvad Dolores gör, Tig, Lorenzo, tig! Dolores är en skatt, som du genom ditt misstroende gör dig ovärdig. (Forts.)