Eyrkliga tillstänvdet i Preussen. Då man vet, hvilken religiös betydelse Preussen har för hela Tyskland, och hvad Tyskland i detta afseende är för.Sverge, anse vi för en pligt att redogöra för de rörelser på kyrkliga området, som under förra året yppats i Preussen. Detta år var innehållerikt; det har brutit likgiltigheten i kyrkliga saker ochi vidsträcktaste kretsar öppnat ögonen för, hur nödvändigt det är att ej lemna dessa ur sigte. Synoden, pastor Knak och pastoralkonferensen ha i sanning gjort sig bögt förtjenta om den religiösa utvecklingen. Vi upprepa ej de fakta vi sistl. höst i Aftonbladet anfört; vi vilja nu blott teckna följderna af de företeelser vidå meddelat. Preussiska kyrkan har kommit i ett tillstånd, som närmar sig anarkien; allt tydligare framgår, att kyrkoauktoriteterna, om de ock ännu herrska, dock ej längre regera; att kyrkostyrelsen liknar en skeppskapten, som förlorat hufvudet och än villrådig prisgifver skeppet åt stormen, än vid försöket att bringa det i hamn tar så förvända anordningar, att det då kommer i värsta bränningen. Vid synoden hade 21 ledamöter, deriblanc en generalsuperintendent och två konsistorialråd, i en officiel inlaga till konsistoriet förklarat flera prester af Schleiermachers skole oberättigade i evangeliska kyrkan. Om nu dessa Schleiermacherianer verkligen enligt anklagelsen lärde en uppsåtlig otro då borde de väl snarast, möjligt skiljas frår predikstolarne; allt dröjsmål skulle ju vari! ett stort försyndando mot församlingarne Men om angifvelsen var ogrundad, så måste det ock ha varit en lika helig pligt att ta: försvar de oskyldigt djupt förfördelade sam i sitt embete, till sin existens, i sin verksamhet hotade, äfvensom att tillbakavisa elle varna de fridstörande anklagarne. Intetdera skedde. Väl hade man god lus att komma åt de anklagade; men man vår gade ej, dels för oviljan i församlingarne, del; för faran af afslag å högsta ort. Och at ogilla ifrarne, med hvilka man så innerlig harmonierade, hade man ej heller lust; sär X