Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 3

Om så vore, hade hon väl inte -blifvit rädd. r Men sefiora... Gå din väg, gå din väg! Du bär inte din dopattest i handen och Gud allena vet hvad d na afsigter äro. Moder,, sade Rosa, med bestämdhet, detta är Tomas, Dolores broder; man behöfver bara se på -honom för att se det; de likna hvarhandra som en hvit ros och en röd ros Håll munnen, pratmakerskan, svarade modren, och spring efter ättika att bada hennes tinningar med, och du, sade kon till sjömannen med skärpa, hvarför skulle da jast gå in.genom trädgårdsporten och inte gå genom dörren till huset, så som alla andra menniskor göra.n Man skulle kunnat tro att en profetisk instinkt kom dofia Braulia att med sådan harmsen ton tilltala ynglingen, ty om också hennes silfver och penningar ej lopp någon fara i hans närvaro, så var detta 1 stället händelsen med en skatt af mycket större värde. Hvem har icke med en ljuf käbsla af välbehag och nöje låtit sina blickar följa de hvita och rosenröda skyar, som sväfva öfver den klara aftophimmeln, vaggande hit och dit, utan bestämda men ständigt förändrade former, mjuka lätta behagliga, förda af vinden fram och åter, utan någon gifven riktning ? Så se vi också här, utan att söka orsaker eller tillfällen, likt de lätta molnen, Rositas och den unge sjömannens kärleksmöten, sväfva oss förbi, som rosenfärgade milda skyar. Dolores hade naturligtvis satt sig emot dessa möten, som hon visste skulle göra dofia Braulia förtviflad, om hon fick veta dem, men hvarken hennes bror eller Rosita frågade efter hvad hon sade. Olyckligtvis äro klokhetens råd för den gryende kärleken detsamam som vljan för elden: de öke den, (Forts)