Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 2

han blott att dygnet ej hade mer än tjugufyra timmar och äret icke mer än trehundradesextiofem dagar, så belåten var han med sin verld och sitt lif. Men efter dessa tio års förlopp, och när han minst tänkte derpå, tog Parcen sin sax och klippte af don Marcellinos lifstråd — han fick en lunginflammation och a ÄN jordelifvet, ehuru med föga vinst, som han tyckte, mot. ett bättre lif. Han dog som en god kristen; visserligen törlät han icke sina fiender, men det var af det skälet, att han inga hade; deremot utdelade han en mängd allmosor i sitt testamente, anbefallde Gudi sin hederliga själ och begärde, såsom ett sista offer på den menskliga svaghetens altare, att man skulle begrafva honom i uniform. Hans syster, dofia Braulia Toro, enka efter en åsnedrifvare, ärfde sin broders gård och inflyttade i hans hus, hvilket, som vi veta, var likt Treenigheten, tre i.ett. Det berömda porträttet af den förra egaren, hvilket efter hans död blifvit ändå mörkare än förut, fick behålla sin hedersplats. Padre Nolasco såg det aldrig utan att hålla ett litet loftal öfver originalet, hvarefter han alltid andäktigt läste ett Pater noster. Rosita hade märkt det, och det roade henne mycket att fästa paterns uppmärksauihet derpå, viss att han aldrig skulle tnderlåta hvarken att sucka: hvilken vacker karl han var! eller att läsa sitt Pater noster. Hennes mor hade visst förbjudit henne detta nöje, men Rosita lydde ieke oftare än det behagade henne, och följaktligen fick den goda patern rätt ofta läsa Pater noster. Dagen efter den då han talat vid Dolores, begaf sig patern till dofia Braulia, och sedan han helsat, sade han: ; Braulia, jag har skaffat dig en ypperlig tjenstilickam