Aftonbladet – 26 januari 1869, sida 2

möjliga samband med den vänlighet de gyllne tecknen utvisa. Det finnes stora sorger, om hvilka verlden ingenting får veta, men det finnes också mången stor glädje som röner samma öde. Det skulle icke vara en lätt sak för någon att föreställa sig den oändliga fröjd, som intog don Marcellino, då han, rik som en Kresus, återkom till sin födelseort, hvarifrån han hade rest, fattig som Job. Det första han företog var att bygga på ett hus, passande för en så storartad personlighet som han nu blifvit. De skäl, som föranledde horom dertill, voro många och motsatta; hans önskan att lysa och lefva godt och bans kärlek till de sköna mexikanska guldfiskarne; bans begär att skryta och att dock ej behöfva gifva ut mycket penningar; hans brist på smak och hans passion för grannlåt — allt detta hade sin andel i företaget, som leddes efter följande plan. Då det skulle blifva för dyrt att bygga nytt, köpte han det bästa hus, som för tillfället var till salu, men då tomten befanns vara för liten, köpte han ett bus till och sammanbyggde båda. Derefter anlades en trädgård, ty en sådan ville don Marceilino till hvarje pris förskaffa sig, men: det skulle vara en aristokratisk trädgård, i öfverensstämmelse med egarens galonerade rock, med: löfsalar, statyer, perspektiver, en damm med guldfiskar och framförallt en labyrint; labyrinten var don Marcellinos ideal. För detta ändamål köpte han ett tredje bus med en mycket stor stallgård, nedref murarne och anlade sin trädgård, i hvilken han samlade allt hvad vi ofvan uppräknat, med undantag af perspektiverna, af det skäl att de voro omöjliga att åstadkomma; men han lät i stället måla dem på väggen af en färgtörstörarey som han L hemta i Cadiz, vch med hvilken