Aftonbladet – 26 januari 1869, sida 2

kan, som kunde röra på ögonen, bli farlig rival för älskaren och kanske förmått hvad den moderliga myndigheten aldrig skulle kunnat uppnå — komma henne att uteblifva från ett utsatt möte. Då hennes mor slutligen tänkte på; att bon borde läsa något, var det redan för sent. Det var icke möjligt att lära henne läsa en bokstaf eller skrifva ett streck en gång: Huru? Vill ni då, sade hon till modren, att jag skall gå i skolan somm småbarnen och säga: b a, ba, b e, be, — sen vet jag intet mer! för att alla de stora flickorna skola skratta åt mig kanske? Ett sådant barn! Tycker da kanske att du är vuxen också?... Allt fint folk lär sig att läsa, och lärdomen är så god som en gård, sade modren: Men Rosita bara skrattade och sjöng en af sina hundradetals visor till svar. Doiia Braulia hade också med sina bekymmer vändt sig till Padre Nolasco, men den hederlige patern kunde ingenting uträtta. Man kan lära i hvilken ålder som helst, sade munken till Rosita: Din onkel lärde sig vid femtio års ålder att måla och gick långt deri. Hvarför lär ni er inte att måla då, fader? Det är blott de rika, som ha råd att lära sådant, men hvem som helst kanlära läsa. och den som kan läsa, kan allt hvad hap behöfver. Såå? sade Rositay låt se då om ers välbofenhet med all. sin läsning vet hvad jag vet? Och en sak som hör: till ert embete ändå! Hvad då? Hvad är det för likhet mellan en lungsigtig häst och en afsatt prest? Hvilka galenskaper! Hvari skulle de likna hvaranära? I att vara födda Nit till verlden?s