Aftonbladet – 26 januari 1869, sida 2

oemotståndlig makt tilldrog sig allas blickar och allas tillgifvenhet. Man älskade henne så som man måste älska den friska hafsvinden, den strålande sommarens rosor. Rosita trodde att glädjen var menniskans naturliga tillstånd och att uppriktigheten var oskiljaktig från hvarje hennes sätt att uttrycka sig; hon visste ännu icke hvad tårar ville säga, och sorgen kände hon ej ens till namnet. Hon ledsnade snart vid allvarsamma personer och förnämligast vid sin egen mor, alltsedan denna blifvit. fin, det vill säga stel och tråkig; för ledsamma och bedröfvade menniskor skulle hon gerna velat fly till verldens ända. Hon hade aldrig två mivuter tänkt på samma sak; tanken var en alltför tung börda för ett hufvud, som hittills aldrig burit annat än blommor. Af modren lemnad i den aldrastörsta frihet hade hon naturligtvis skördat såväl fördelarne, som -olägenheterna af en sådan uppfostran. Det skulle varit lika omöjligt att förmå hennes okufvade sinne att behålla en allvarlig tanke, som att ingjuta en ond eller låg känsla i hennes rena hjerta. Rosita dansade fram på lifvets stig, liksom på sandgångarne i sin trädgård; hon begärde icke annat än blommor af den ena och den andra af dassa wägar, och trodde att hernes lifs uppgift var att odla och skörda rosor. Hon hade i hela sitt lif blott hyst tvenne önskningar, vid hvilka hon ihärdigt hållt fast: den ena, som redan var föråldrad, var att få en docka som kunde öppna och tillslata ögonen; den andra, senare, var att få en älskare som skulie gifva henne det oförklarliga nöjet att ega något att dölja för sin mor och någon som talte med henne genom fönstergallret, alldeles som de stora flickornan, sade Bysita. Om båda dessa önskuinput på en gång blifvit uppfylls, skulle doc