Aftonbladet – 26 januari 1869, sida 2

Men med allt detta var han så from som ett amm, glad som en solskensdag och mjuk som en ulltapp; men halsstarrig, det vär han som en galicisk mulåsna. Dolores antog förslaget, ehuru det kostade mycket på henne att behöfva skiljas från Pepa, och denna, ehuru hot också fann skilsnessan svår, kunde ingenting invända mot len unga flickans beslut eller de grunder som ledde dertill, Dofia Braulia de Toro var en god och hederlig qvinna, mycket hvardaglig, mycket fet och mycket glad; men denna senare goda egenskap hade hon dessvärre förlorat, sedan hon ärft en gård efter sin broder, don Marcellino Toro. I dess ställe hade hon fått ett öfverdrifvet begär efter finhet, som förbittrade hennes lif, inklämde hennes yppiga figur i ett snörlif; bestäldt i Cadiz, och förvandlade hennes uppriktiga, rättframma sätt att vara, i en snörpig tillgjordhet, hvilken betog beones .ansigte all den naturliga friskhet och vänlighet, som utgjorde dess förnämsta behag. Hennes dotter Rosita — hennes enda barn, nu omkring tretton år gammal — var deremot en sann Andalusiens dotter, qvick, glad, fri och öppen, satirisk och dock hjertegod. Man kunde ej se någon, hvars yttre personlighet kunde stå mera i harmoni med den inre, än denna Rosita. Ett rundt, leende, rosigt litet ansigte, ett par friska läppar. mellan hvilka alltid visade sig en blänkande tandrad, ty egarinnan pratade, skrattade eller sjöng beständigt; ett par sköpa ögon, blixtrande af glädje och qvickhet, som kunde vara lifliga, gäckande, skarpa, utan att vara elaka, oskyldiga och rena, utan att vara enfaldiga; ett förtjasande litet hufvud, alltid i rörelse och alltid bekransadt af blommor — allt detta utgjorde ett högst intagande helt som tila AG boots Jm lustighet med