Aftonbladet – 25 januari 1869, sida 2

VILL En syster, en medlem af en andlig orden, om vill egna sig åt undervisningen, har icke ehof af någon kurs som lärarinna och sådes ej heller af någon examen. Dessa syster Fölicitös ord gå aldrig ur itt minne. Hvarje fruntimmer, som icke illhör en kongregation men känner kallelse barnaundervisning, måste här ilandet afgga fullständig examen och erhålla ett dilom eller brevet de eapacite, innan hon får ölja sin kallelse. Detta synes mig vara fullomligt i sin ordning, men hvad som måste rvåna hvar och en tänkande menniska är, utt es nunna eller s. k. syster,, en medlem ut en andlig orden, icke behöfver dokumenera sin förmåga att undervisa. Syster Fee, en af de enfaldigaste qvinnor jag i vitt lif lärt känna, en person, som man skulle inna inbilla hvilken galenskap som helst, ullkomligt ok: nnig äfven i de elementer, som in tioårig skolflicka i Sverge har reda på, np komplett stackare, är i ena veckan odugtill lärarinna, men i en derpå följande eger hon alla för undervisning erforderliga egenaper. Hvad är det som orsakat denna lyckiga förändring? Ingenting avnat, än att i den ona veckan hette hon Constance Donnadieu och åtta dagar derefter kallades honsyster Felicite, det vill säga att hon under tiden afoifvit nunnelöftet, lagt bort sidenklädningen, It sin verldsliga hatt till en klädståndsfru i Temple, tagit g den grofva ylleklädningen ock satt den stora, flaxande kråkans på hufvudet samt utfäst sig att blindt lyda sina förmän. Ffter en sådan förvandling duger en qvinna till hvad som helst. Det är för öfrigt e sagdt, att nunnelöftet är aflagdt för hela lifstiden; det kan inom åtskilliga ordnar afgitvas för blott ett år, hvilket i och för sig är en nska ändig inskränkning; men om en qvinna således efter ett eller annat års förlopp upphör att vara medlem af en andlig orden, så upphör dermed också hennes förmåga att undervi En f. d. nunna får icke vara lärario a i ensmåbarnsskola, såvida hon icke tager sin examen och erhåller brevet de capacile. Om syster Felicite, hvilken pu anses lämpg att lära barn, lempar sin grå klädninvg och sin stora hvita kråka,, blifver hon alldeles olämplig, ty att taga examen är för henne en omöjlighet. Examen lärer dock icke vara särdeles svår, efter hvad jag bört, för folkskollärarinnorna. De skola kunva lemna en moralisk och religiös undervisning heter det, men fordrinne deruti lära icke vara öfverdrifna. Vidare böra de ega förmåga att undervisa i innanläsning, skrifnivg, rättstafningslära, de fyra enkla räknesorterna och bafva reda på mynt, mål och vigt. Det är alltihop. Och likväl våga nunnorna sig icke på en sådan examen! Deras förmän, biskoparne och 1edarne af de and! kongregationerna, föregifva, att Guds nåd kommer öfver en qvinna, så snart hon ingår i en nunneorden, och att hon derför alldeles icke behöfver underkasta sig något verldsiigt kunskapsprof; men verkliga förhållandet lärer tyvärr vara, det de allra flesta systrar äro till den grad okunviga, att de icke kunna taga nyssnämnda obetydliga examen. Det finnes dock några systrar., som vågat försöket och erhållit brevet de capacit, men deras antal lärer icke öfverstiga 800-i hela Frankrike, under det nära 13.000 icke tagit någon examen, utan undervisa endast på grund af ett s. K. leltre dobedience, som ej är annat än ettintyg öfveratt de afsagt sig all fri vilja och förbundit sig att blindt lyda sina förmän, z Och det är i dessa okunniga qvinnors hän der som flickornas undervisning ligger, det är af en stupid syster Feiicites blinda lydnad för det intoleranta katolska presterskapet, som större delen af den qvinliga generationens bildning beror! Af omkring 14,000 offentliga skolor för flickor, innehafvas omkring 8000. af systiar.. Jag har visserligen bört att förhållandet med privatskolorna är annorlunda, så att at omkiing 13.000 sådana ledas ej fulit 6000 af nunnor; men om man räknar icke efter skolor, utan efter lärjan gar, finner man, att inalles omkring 1,100,000 flickor gå uti de andliga kongregationernas skolor, under det endast något ötver 600,000 begagna undervisning i de skolor, hvilkas lärarinsor icke äro nunvor. Om således ungefär tvåtredjedelar ar flickorna undervisas af nunnor, är det af ej ringa betydelse för samhället. Jag känner icke åtminstone ännu huru det förhåller sig med gossarnes undervisning i tolkskolorna, men har dock hört omtelas, att de andliga kongregationerna icke kunnat slå under sig mer än ungefär en fjerdedel af den manliga generationens handiedning. Efter hvad jag kuvnat inhemta om förhållanden, som mäste intressera hvarje bildad qvinna, lägger det katolska presterskapet i Frankrike nästan större, vigt på att få flickornas undervisning i sina händer, än att: meddela sådan åt gossarne. Det lärer väl vara derför, som så stora ansträngningar göras att ständigt inrätta nya nunneordnar och att sprida dessas okunniga medlemmar såsom lärarinnor öfver hela landet. Den undervisning dessa obildade qvinnor kunna gifva är egentligen endast ett befästande i okunnigheten. Presterskapet har i allmänhet stort förtroende till qvinnan och att genom henne kunna verka äfven på männe pa. För min del finner jag mig, i värt köns intresse, icke särdeles smickrad af detta förtroende. Man har sagt mig, att det är isynnerhet under senare år, som de klerikala använda större berödanden än någonsin att, så att tiga sig qvinnan. De känna mariker under sina fötter och söka enom sin makt öfver qvinnan äter göra den ast. Förr drogos flickorna ofta med våld till klosterna, instängdes der och gjordes till nunnor lifstiden, sypnerligen om de voro arftagerskor. och klostret eller. presterskapet säledes kunde komma i besittning af en stor förmögenhet. Nu för tiden går det sällan till på ett så plumpt sätt, Frankrikes Code civil tål icke något skämt i den vägen och tiil: icke tvånesrekrytering för den heliga