Aftonbladet – 25 januari 1869, sida 1

Vill du min brudgum vara, Vagn skall min far dig skänka, Att du i den får fara Till mig, när stjernor blänka! — Vagn icke jag behöfver Stolt svarar herden så; Brud vill jag sjelf mig välja, Till henne kan jag gå. Senare på aftonen samlade sig de öfriga, genom lottning till soldater utsedda ynglingarne, och för att förjaga sin sorg och dölja sin nedslagenhet, drucko de, marscherade genom stadens gator och sjöngo: Flickor, om fästmän I önsken, Rita dem på väggen i qväll; Ty vi bära spanska musköten Och lyda vår drottning Isabel! Men Lorenzo stod vid fönstergallret och sade med darrande och halfqväfd stämma till Dolores: Visste jag inte att det så skulle gå! Nu är jag soldat och nu kanske du blir glad en gång Dolores. Valgame Dios? sade Dolores gråtande, vill du redan börja att göra vårt afsked ännu bittrare, Lorenzo? Skall du då inte glömma mig, Dolores? Aldrig! inte en gång om du förgäter mig.n Det vet du väl aldrig kan hända mig! Snarare dig än mig. Huru så? Ty du har inte — som jag har — ett minne, hvaraf jag har rest dig ett altare: mitt bjerta. Och det är just derför jag inte kan lita på din. kärlek Dolores, ty den är mera en dotters än en fästmös kärlek. Bort med alla dessa uträkningar, Lorenzo! Skulle ej den kärlek som uppkommer ur ett kärt minne af en moder, kunna vara lika varm och öm, som den som födes vid guitärrens tontr?