Aftonbladet – 25 januari 1869, sida 1

bra arbetare och omtyckt öfverallt och stor och stark också, så vet Gud allena när vi skulle kunnat betala det, och lånt fläsk grymtar hela året. Lorenzo, son, de säga att hon vill gitta sig med dig: och du skjuter ifrån dig en sådan lycka, sade modren. Hvem har hittat på detta, Sefiora? Hvarföre vilja de nedsätta den der stackars unga qvinnan? Ingen nedsätter henne, karl; ingen har sagt det minsta ondt om henne., Nej, de ha inte krossat henne ännu, men de ha börjat mala. Afund, bara afund, sefiora! Hon är rik och vacker och derföre äro de andra färdiga att dö af afundsjuka. Medan de nu alla, som vanligt, sutto utanför porten och de andra greto och klagade öfver brödernas bortresa, började Lorenzo, som väl märkt hvilket obehagligt och oroande intryck Dolores erfarit af historien om den rika enkans förmodade tycke för honom, att sjunga en visa, som han sjelf diktat på en bekant melodi. Han satt på bänken der Dolores vanligtvis brukade taga plats, och med hufvudet lutadt mot muren och blicken I fästad på himmelens stjernor; till hvilka han I tycktes ställa sina ord, sjöng han med låg, men klar stämma, med beundransvärd böjlighet och finaste öra, en af de ömtåligaste och ibland underligaste modulationer öfverflödande andalusisk folkvisa. Sången var naturligtvis riktad till Dolores, som ej heller förlorade hvarken en stafvelse af texten eller enda ton af melodien, hvilken trängde på en gång mild och rik till hennes öra och hennes hjerta. Sången var denna: Herde, som synes vandra Fjerran från kärleks låga, skall du ef; du fom i,