Aftonbladet – 23 januari 1869, sida 2

Jag är — jag är rasande! svarade carabineron. Hvad står på, sefior? — Ni är icke den som blir ond för ingenting. Det är — att — på stranden ligger en qvinna död. Jesus, Maria! Mördad? Nej, sefiora, lagligen och ordentligen död; men det är inte det värsta; det är er hyresgäst, enkan Tomasa. Allraheligaste Maria, hvad säger ni, sefior Canuto ? Sanningen utan några omvägar, faster Melchora. Och det är ändå inte det värsta — jag skall ju afge rapport! Det är väl icke det värsta på långt när, sade Melchora gråtande. Inte det yärsta? Vaya! Nitycker kanske att afgifva en rapport, det är som att steka en fisk? Och Pepa som är borta! Nej, jag blir rädd!e tillade carabineron, då han fick se hela familjen och grannhustrurna skynda till stället och utbrista i gråt och klägorop. — Skrifva en rapport midt i allt detta larm och oväsen! Jag talar inte ofta och ändå har jag nästan alltid förargelse af det lilla jag säger. Kunde du då inte hafva tegat en stund med detta, Canuto, fördömda rer Visste du då inte att det är! ättre att tiga med hvad alla veta, än at I bara en enda qvinna höra hvad du vet sjelf? Lyckligtvis återkom hans hustru just samma ögonblick och öppnade dörren til deras bostad, så art han i lagn och ro fick skrifva sin rapport.) ) Denna rapport hör visserligen icke till vår berättelse, men vi vilja ej undanhålla våra läsare ett så kostel och tillika fullkomligt aus tfentivkt ee Här är det: