ningar. Om så är, måste vi öppet bekänna, a detta icke minskar utan ökar utsigterna till fö slagets antaglighet. Den alltför tydliga köld, hva med H:s M:t behagat möta de ansträngningar, s01 från folkets sida skett att uppstälia en frivilli nätionalbeväpning; dem missaktning, hvarmed e viss hög författare behagat yttra sig om den s de största auktoriteter på det militära område förordade principen att redan i skolan lägg grundvalen till folkets vapenduglighet; den be stämdhet, hvarmed samma höge författare up; trädt som sakförare för den oantagliga iden, at Sverge med sin väldiga geografiska utsträcknin skulle kuona öfverlemna skyddet af sin yttre sjell ständighet åt en s. k. liten men god armå — allt detta har verkat derhän, att man på förhan är benägen antaga, att den väntade reorganisa tionsplanen är bättre i samma mån som her krigsministern lyckats genomdrifva sina åsigter motsats till H:s M:ts. Hvad angår förslagets hufvud innehåll, göra trontalets ordalag dettemligen visst att det vill behålla indragnivgsverketmed modifika tioner,. Planen försäkras för öfrigt vara vutgån ged från ett omsorgsfullt bemödande att icke for dra större uppoffringar än som äro oeftergiflig: för vår sjelfständighets betryggande, Får mar taga denna försäkran strängt efter orden, inuebä den, att förslaget bryter stafven öfver all onödig och skadlig militärlyx. I främsta rummet ka man då vänta de s. k. gardesregementenas indrag ning, ty dessa äro onekligen att räkna till der onödiga lyxen. Uppoffringen af dessa paradtrup ER vore ett vackert intyg om en uppriktig afsigt högsta ort att göra landtförsvaret på engång så effektivt och så litet betungande som möjligt. Mer när stora uppoffringar fordras af folket, så bör man äfven af folkets smorda kunna vänta något dylikt, helst offret dock endast gäller en kunglig leksak. Den ifrågasatta brudgåfvan åt prinsessan Lovisa, förmenar Handelstidningen höra ill bruket i konstitutionella länder, der regenten icke, såsom i Ryssland, förfogar öfver statsskatten efter behag, och tidningen anser att nekandet af en begäran i denna riktning skulle föga öfverensstämma med äfven ett ekonomiskt betryckt folks grannlagenhet, då icke grannlagenheten å andra sidan hunnit den mognad, alt sådana propositioner icke vidare framställas. Vi ha tillåtit oss att kursivera Handelstidningens sista ord såsom rätt anmärkningsvärda, i fall de, såsom vi förmoda, få anses uttrycka den åsigt, att grannlagenheten borde hindra sådana propositioners framställande. Vi dela fullkomligt denna mening, men vi befara, att om någon erinran i detta hänseende icke kommer från representationen, torde man få vänta länge nog på den grannlagenhetens mognad, om hvilken H. T. talar. Huru föga den hittills fortskridit till mognad kan man sluta sig till af det allt annat än grannlaga förfarandet, att man låter inför danska riksdagen förkunna -beskaffenheten ar de framställningar som skola göras till den svenska och begagnar den danska riksdagens votum i detta ämne; till hvilket densamma befinner sig i en helt annan ställning än den svenska, blifva ett slags tvångsband på den senare. Uti ett Riksdagsbref till G. H. T., antagligen från tidningens vid riksdagen sig uppehållande utgifvare, yttras, sedan deputationerna som begärde talmän blifvit omförmälda, bland annat: En ny tradition från den gamla ståndsriksdagen framträdde, då tvenne grannt utpyntade herrar, två öfverstekammarjunkare, erhöllo företräde för att öfverbringa inbjudningen till kammaren att nästa måndag bivista gudstjensten och samlas på rikssalen. På detta senare rum skola nu åter proyauteens. imposanta emblemer, utvecklas i sin glans. Dessa emblemer börja dock alltmer framstå i en komisk dager, som måste framtvinga deras afskaffande vida mer än allt allvarligt klander. En man trotsar lugnt alla förebråelser för lyx och grannlåt i sin klädsel; men skrattar man ät honom, så förlorar han oundvikligt modet. Så skall konungavårdigheten omöjligt kunna bibehålla dessa dekorationer och kostymer, handkyssj ningar och bughingar, m. fl. lemningar af asiatiskt j prål och :devouement, ifrån den stund det hög-; tidliga intrycket af detta uppträdande ger rum för det komiska. Den persönliga värdigheten uppbäres i våra dagar ej genom yttre anordningar, utan träder tvärtom derigenom i bakgrunden. Och der denna värdighet saknas, der blir det nästan värre. En Richert eller en Geijer uti serafimerlrägt skulle företett en bedröflig anblick, och en stackare blir i denna drägt en ännu sorgligare pr ig än i hvardagslag. ä tal om utekottsvalen och förberedelserna till dem i andra kammaren, yttrar orefskritvaren slutligen: För min del hyser jag, såsom ni vet, ingalunda någon fruktan för det s. k. bonderegementet: Jag uppskattar högt både förmågan och karaktecen hos många, som tillhöra den alltmer försvinnande kategorien af rama bönder,, och jag är förvissad att de bvarken kunna eller vilja undvara tet gun Agon elen biträdet och samverkan af per-; soner med djupare insigter; men jag har bekäm-j pat och skall bekämpa afsigterna och sträfvandena hos vissa herrar,, då de sökt främkalla en antasonism i riksförsamlingen mellan landsbygderna och städerna, mellan löntagare och näringsidkare, vare sig från intressenas eller den ofta omordade sjelfständighetens, synpunkt. Det måste bestämdt vestridas, att städer och landsbygd numera ha i vårt land skilda intressen, och hvad sjelfstöndigveten angår, finner man den lika ofta hos embetsmannen som hos köpmannen och dannemannen, itminstone hvad ledamöterna inom den andra kammaren angår. Det beror blott på det prof, wvarpå sjelfständigheten sättes. Att dagtinga med in Öfvertygelse, för att vinna en förmån åt sin commun eller en plats vid ett lånekontor, är alls cke sielfständigare, än att så göra för att vinna vefordran. Det är alltså icke efter samhällsställingen eller bosättningsorten man här må döma, tan efter personen. RRD EPISNESSETBSKARNKE NORGE Den 19 dennes inlemnade statsrådet Mellahl i storthinget följande kongl. propositio