de okända likar, som omgifvas af faror och lidanden! Så var icke förhållandet med den stackars enkan. Den son hon afgudade var långt borta på hafvet, och hvarje vindstöt bragte tårar i hennes ögon och köm smärtans vågor att svalla högt i hennes hjerta, liksom vVås sorna i hafvets sköte. Hon tillbragte hela natten utan sömn, i en ångest bittrare och djupare än vanligt, och när morgonen koi förmådde hon ej stiga upp. Hennes dotter. oick, sedan hon gifvit modren en kopp soppa al Padre Nalascos förråd, hvaraf hon så vänligt delade med sig, bort till en rik bagarenka för att få köpa litet mjöl. Men knappt var Tomasillos mor allena, förrän hon efter gammal vana: och drifven af outsäglig längtan och oro, steg upp och gick ned till stranden. : Hvem har icke med bäfvande beundran skådat den mäktiga oceanens böljor. drifna både af storm och flod störta upp på stranden, våg efter. våg, som Shakespear säger, resande sig för att kammassitt ofantliga här? Hvem har icke trott sig höra dess vrede ryta vågornas brusande, och fasat för dess makt, som ingenting på jorden kan trotsa? Hyem skulle ej; då man ser en bölja dö mot stranden blott för att genast följas-af en annan ionu högre, hvem skulle ej då tänka på fabelns hydra, som ingen förlust förminskade, ntet sår försvagade? Denna morgon var en sådan förfärans dag; horisonten tycktes vara. omsluten af en mur af regn och töcken, som upprörd af stormen vaggade hit och dit -och doide Cadiz och dess fyrbåk med sina vås viga linier, som om störmens mäktiga hand velat sopa bort denna stad från verldens stora karta. Molnens tyngd beröfvade dem leras vanliga luftiga och fina former, och de föllv i värde, liksom allt som går nedåt.