enkans vindskammäre. Fan medförde ett bref ifrån Tomas, dateradt, från det eå mycket omtalade Montevideo. z Tomasillo hade blott glada nyheter att förtälja: resan hade varit gynnad at riktigt fruntinimersväder, sade han; allt var så bra och han fann sig så väl som fisken i sjön; han hade vuxit en half aln och han skulle snart, snart komma hem, med samma fartyg och samma kapten, som tyckte mycket om honom. Men från denna dag underlät envkan aldrig att hvarje morgon, huru sjuk hon än måtte vara, gå ned till stranden och med spejande blickar betrakta denna strålande mörkblå yta, i hvars sköte, Jiksom en juvel ivfattad i ett perlband, skulle uppenbara sig det fartyg, som hemförde hennes son. Alla som kände henne sökte fåfängt öfvertala henne att afstå från dessa morgonv: nd ingar, som icke kunde medföra annat resultat än att ytterligare försämra henves helsa. Men hon hörde knappt på hvad de sade. Då verkligheten icke skänker oss någon lycka, söka vi den iinbillningens verld. Tomasillos mor tycktes nu endast lefva för att vänta sonen hem. Men dagarne gingo, vågorna, mölnen..: och ingen Tomas kom! Hösten hade kommit; den strålsnde sommaren hade flytt och lemnat jorden tom och hård, och den kalla, känslolösa vintern stod nu och väntade på att med sina stormar få återupplifva dess krafter och med sina xegngkurar atergifva den fruktbarheten. Den tillkännagaf sitt annalkande med en störm så froktansvärd, att den upprörde allt — till och med sinnena. O, huru lycklig är icke den familj, som på en sådan afton samlas krivg lampan utan att sakna någon medlem, och som, efter att hafva tackat Gud för en så stor välgernivg garomanknäpper sina händer uch better för