Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 2

Kommer du, Lorenzo? sade Estevan till sin bror, som han mycket höll af; det är helgdagsafton och gossarne ha en guitarr med sig, och vi skola ha riktigt roligt. Jag går inte, svarade Lorenzo kort och ovänligt. Om det ej roar dig, så blif hemma, återtog Eståvan, eljest blir det bara gräl af igen; det är då bättre att du inte går med: jag vet inte hvarför du alltid skall se ut som om de vore dig skyldiga något och inte betalte dig. Har du något ondt? Ja, i hufvudet, när jag hör på dig. Men, gosse, Gud bevare oss! Den, som har ondt i en tand, får antingen tiga och lida eller också rycka ut den. Och Eståvan gick. Hvarför går du inte med? frågade Dolores. Derför att jag hellre vill stanna här. Och hvarför vill du det? Hvad vet jag ? Men om jag kunde gå dit der de spelade guitarr, skulle jag minsann inte sitta här, menade Dolores. — Om du hade fatt stå och gräfva hela dagen... Åh, du late! Ha inte de andra arbetat lika mycket? De andra! De andra gå inte för guitarrens skull, de gå för sin fästmös skull. Har du då ingen fästmö, Lorenzo? Det har jag inte, svarade ynglingen buttert. Hör på, Dolores, tillade han efter en stund, nu säger jag dig en sak: när jag en gång kommer att fatta kärlek för någon, så blir det för dig. Och i hela mitt lif skall jag aldrig tänka på någon annan brud än dig! Dolores började skratta: ett hjertligt och klingande skratt.