Aftonbladet – 20 januari 1869, sida 2

ihem och som voro hans söner; den äldsta hette Estevan och var omkring tjugu år gammal, den andra Lorenzo, var blott aderton. Bredvid dem satt Maria Dolores, den fattiga enkans sköna dotter, som alla hjertligt älskade. Hennes bror, som var nästan lika mycket omtyckt, var icke der. Men man tänkte på honom, ty Mateo Lopez sade: Jag undrar hvad Tomasillo roar sig med i afton? Han är alltid så glad som en dans; han lägger sig och han stiger upp med sång, alldeles som fåglarne! Ja, det är sannt, svarade hans hustru Melchora, men Maria Dolores ? Hon lägger sig. med bön och stiger upp med bön, som englarne. Dolores var nu fjorton år, en ålder då barndom och uvgdom så nära förena sig, att tiden stundom måste taga sorger och tårar till hjelp för att skilja dem åt. Melchora satt på trappan till porten och hos henne satt den lilla dotterdoitern, som hade lutat hufvudet i mormodrens knä, och insomnat med en stor drufklase i handen, likt en liten bacchant. Pepa, carabinerons hustru, och Catalina, de små barnens moder, hvilka båda voro särdeles goda vänner, sutto på låga stolar bredvid Melchora, och Catalina höll i sitt knä det minsta barnet, som hon ammade. Det ser ut som om det skulle bli regn, sade carabineron; det blåser ostlig vind och östanvind har alltid vatten i sin hand. Hvad säger ni, farbror Mateo? Att ni inte spår så orätt; i dag är det torsdag och det är bemärkelsedag liksom söndagen, och när på en sådan bemärkelsedag den guldhårige drager igen sänggardinerna ) betyder det förändring i vädret. ) När solen går n — moln,