Aftonbladet – 19 januari 1869, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. Hos Redaktionen får jag ödmjukast anhålla om införande i tidningen af följande uppsats: Då ett rykte kommit i omlopp att jag skulle vara författare till en i tidningen Fär derneslandet för den 5 Januari insänd uppsats, undertecknad 8. G., i hvilken K. vetenskapsakademien strängt klandras för en uti den lilla almanackan införd afhandling: Om skydd för nyttiga djurarter,, så får jag härmedelst tillkännagifva att detta rykte är fall: komligt falskt. Det skall utan tvifvel tyckas öfverflödigt och onödigt att jag uppträder med denna reklamation, och jag skulle heller icke hafva gjort det, om icke en af vetenskapsakademiens mest framstående medlemmar, professor Carl J. Sundevall, uti ett i Postoch Inrikes-Tidningar infördt genmäle hade gjort några antydningar, hvarigenom jag kommit på den tanken, att mina utgifna skrifter möjligen skulle hafva gifvit anledning till åtskilliga anföranden i den ifrågavarande uppsatsen. Uti almanachan yttras nemligen om igelkotten, att han icke skadas af huggormens bett, en uppgift hemtad från doktor Lens med. fleres arbeten. Insändaren i Fäderneslandet har förnekat detta och benämnt det böondtro och osanning. Uti min Handbok i zoologi har jag visserligen icke användt dessa uttryck, men jag har dock derstädes äfven förnekat igelkottens förmåga att atan skada kunna motstå bhuggormens gift, och detta mitt förnekande hade icke sin grund i en blott förmodan, utan jag ansåg mig haft verkliga skäl dertill, eburu jag I ämnde afhandling icke trodde det vara behöfligt att särskildt omnämna dem. Saken. var den, att en af mina numera aflidoa barrndomsvänner och akademiekamrate, J. FE: Victorin, känd af vetenskapsakademien genom de utmärkta zoologiska samlingar, som ban hemförde från en resa i Afrika, berätde mig, att han, tviflande ; å tyskarnes upper om igelkottens s. k. piftfasthet, gjort ök med att förmedelst en nål inympa huggormens gift på tvenne stycken igelkottar, en äldre och en yngre, och att dessa exverimenter utföllo sålunda, att båda djuren hastigt insjuknade, att den äldre kom sig efter nägra dagars förlopp, men att den yngre deremot dog på tredje. dagen efter förgittina Vietorin sade sig äfven hafva oborvadl kt :selkotten på ett ganska egen3 ; åttor ; s E domligt. sätt, Böbom..S PIxfenabb rörelse på hofvudet afvärjde örmen 86 v Ke 3 . 2 ck hud begon :gäng träffade den mmed ty. der ädda nosen, i bvilken de hvässa tan. ne sjorde tydliga små rispor. — Då jag höras denna berättelse af en person, hvars ntmärkta observationsförmåga jag i andra fall haft så ånga tillfällen att pröfva, var det väl ieke itt undrå öfver om jag i min Handbok våsade framkasta ett tvifvel på tillförlitligheten af de slutsatser som dragits af d:r H. Lenz iakttagelser. Att dessa af en så ansedd vetenskapsman som Lens gjorda rön och deraf denna slutföljd skulle utan reservation comma att genomlöpa en hel serie af afnandkingar och gälla såsom ovederlåggligu sanningar. bör emellertid lätt kunna fattas. Stockholm den 17 Januari 1869. A. E. Holmgren. TR ENDA