Aftonbladet – 19 januari 1869, sida 2

ww —— LL ri — AA —— en lilja och ljusare än ett vaxljas; och att än i dag kunde man skrifva på hans axlar som på ett hvitt pappersblad. Pepa — så hette nemligen hans hustru — var mycket yngre än han, och en af dessa förträffliga qvinnor, som till hemgift ega de älskvärdaste egenskaper att skänka och egna sin man, mera at kärlek än af pligt, eller rättare af en sammansmältning af kärlek och pligt. De hafva en underbar gåfva att leda sina män och öfverskyla deras dumheter när det behöfves, på ett sätt som kommer alla andra, liksom männen och de sjelfva, att tro, det mannen alltid har rätt och styr hela huset; att lugna dem utan att de ana det, liksom mödrarne som söfva barnen insd sånger; de hafva undergifvenhet nog att med ord och exempel inprägla den yttersta ordping och snygghet, så att mannen alltid är väl uppassad, ordentligt och prydligt klädd; en hjertlig grannlagenhet, som kommer dem att dölja egna uppoffringar, på det att de, som ålägga dem dessa, icke skola synas alltför fordrande; och framförallt en försakelse och ett ås ttande af sitt eget jag, som skulle vara löjligt, om det icke vore så aktningsvärdt. , Sefior Canuto öppnade sällan sin mun för att tala, hvaruti han gjorde ganska väl. Men när det hände, talade han alltid i korta, afbrutna meningar, öfvertygad att alla åhörarne voro lika välvilliga som hans hustru. Och hvad angår dem, som bodde i samma hus som han, hände det verkligen också allrig att de missförstodo carabineron. (Forts. följer.)