Aftonbladet – 19 januari 1869, sida 2

I våningen uthyrdes för sex realer i månaden åt enkan efter en olycklig sjöman, som drunknat och lemnat efter sig en sjuk hustru och två små barn; hustrun hade ännu icke betalt hyran, Mateo Lopez hade icke heller ännu fordrat den, ty han hade i sitt sinne gjort följande goda och skarpsinniga reflexion, som afhöll honom derifrån, så lydande: om hon ingenting har, den stackarn, huru skall hon då kunna betala mig? I rummet bredvid köket bodde hyresfritt en stackars munk, alltsedan hans kloster blifvit upplöst. De båda rummen till höger voro uthyrda för tio realer i månaden åt en carabinero F) och hans hustru, och dessa voro de enda som betalade. Carabineron hette Canuto och var en utmärkt hederlig och bra karl. Han hade varit soldat, och alltid en mycket allvarsam och tyst soldat; men sedan han blifvit carabinero, det vill säga erhållit en förtroendepost af styrelsen, hade hans förbehållsamhet och allvar stigit till den grad, att han gerna kunde föreställt en marmorstaty af Cato. Sefior Canuto, som sedan sin födelse aldrig haft en egen vilja, och som aldrig bytte om väst utanatt först fråga sin hustru om hvilken han borde taga, var emellertid ytterst rädd om sin makt och myndighet. Han hade för femtio år sedan varit blond och hvithyllt, men tidens tand och hårda arbete hade icke af dessa båda fördelar qvariemnat mer än ett par röda mustacher, som sågo ut som ett par krymplingar, Men hans hustru sade alltid, att hennes man fordom varit hvitare än ) Oarabinero kallas i hvarje regemente af spanska gardet fyra ryttare, som vid vissa tillfällen skola strida till fots och som i fredstid förläggas i byarne och småstäderna för att vaka öfver ordningens upprävthållande.