Aftonbladet – 18 januari 1869, sida 2

Uti vårt land; der konung och folk äro o ed hvarandra, genom ömsesidigt förtroende !J ch verklig tillgifvenhet, fast och innerligt ;rbundna, blir konungahusets lycka ett ämne in Il fröjd äfven för folket. Med uppriktig lädje emottog ock Svea folk underrättelsen m beslutad trolofning emellan Hennes Kongl: löghet pritisessan Lövisa öch Hans Kongl. löghet kronprinsen af Danmark. De band f gemensam härkomst och sann vänskap, vilka förena de skandinaviska folken, hafva fven vid detta tillfälle lifligt låtit sig känäs, öch tietine fölks lyckönskande välsigneler följa det förbund, som tvenne hjertan slutit. Vid denna, likasom vid hvarje sammank :ädande riksdag, föreligga både många och v igtiga ärenden till afgörande. Meningarner unna vid detia afgörande vara delade an-s 1 S a t ående hvad bäst är och för fäderneslandet yttigast; stridigheter Eunba förekomma beräffande valet af den väg, som säkrast leler till målet; men högt öfver dessa delade neningar, dessa stridigheter stå, erkända och Iskade af alla, lagens välde, konungamakt ll i folkfiihet, tillsamman hvarandras bästa t d. Under enigt förbund emellan dessa nakter, och med fäderneslandets sanna väl ill mål för allas sträfvan, blir lagstiftningens bete fruktbärande, samt samhällsbyggnalen, genom ständigt fortgående förbättring, ner och mer fullkomnad. Lifvad af sådana känslor, och under en rån hjertat gående önskan om lycka och välsignelse för konung och konungahus, anhåler första kammaren underdånigast att i Eders K. M:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten.n Andra kammarens talman biskop Sundberg framträdde derpå och yttrade: Stormäktigste Allernådigste Konung! Det är för svenska folkets ombud en dyrbar rättighet att få strax efter inträdet af hvarje nytt årsskifte här till E. K. M:t frambära sina uppriktiga försäkringar om undersåtlig vördnad, trohet och tillgifvenhet. Huru varaktigt sådana känslor kunna fortlefva icke blott år från år, utan från slägte till slägte, visar den bänförelse, hvarmed en stor konungs minne nyligen blifvit i hela landet firadt. Ja, vårt tolk älskar djupt de konungar, hos hvilka det igenkänner den bästa sidan af sitt eget skaplynne, och efterverldens kärlek hör dem till lika visst som samtidens. Jemte nyssnämnda försäkringar bafva vi denna gång anledning att uttala innerliga lyckönskningar till den förening, som för några månader sedan blifvit knuten emellan EE. Mits enda dotter och tronarfvingen i det: grannland, hvilket redan förut varit genom oupplösliga frändskaps,och vänskapsband fästadt vid vårt eget. Öfver denna före:ning nedkalla Skandinaviens trenne folk de I varmaste välsignelser, och derför tro vi, att :den med Guds hjelp skall bringa lycka åt nordens framtid. I För samma framtid, såvidt den närmast irör Sverge, vill nu församlade riksdag äfven sin män arbeta. Stora och länge uppkjutna frågor äro den förelagda saväl avgående rikets försvar som dess ställning till : Norge. Säkert skola, såsom alltid inom fritt ; beslutande församlingar, meningarne blifva delade om lämpligaste sättet för deras lsning, men icke om målet, hvartill det ge,mensamma arbetet bör sträfva. Ty ibland oss finnas lyckligtvis i närvarande stund inga jandra partier än sådana, som täfla med j hvarandra om äran att kunna mest gagna. I Måtte priset tillfalla de visaste! Andra kami maren önskar ingenting högre, än att så sker, joch hoppas blott att förblifva obesegrad i Init för fäderneslandets välgång. Med full , visshet, att detta hopp går i uppfyllelse, anI håller den att i E. K. M:ts nådiga ynnest och bevågenhet städse få vara innesluten. I Båda talmännen framträdde derefter inför tronen och bugade sig. Den hittills öfliga handlsyssningsceremonien egde icke rum. Vi Laköneka vårt land, att man hädanefter aldrig behöfver här åse en dylik vidrig scen och att det omsider lyckats den allmänna ; meningen att få afskaffad en sedvana, bhärtammande från feodalismens tider och utgörande symbol för förhållanden, som Gud ske lof icke mera existera. Ettnyss vittnesbörd derom, att man icke bör tröttna ikampen mot absurditeter, äfven om de länge thägnas af envisheten och slentrianen. i Processionen återvände efter högtidlighetens slut i samma ordning, hvari den inträdt i ; salen. I