Stockholm den 13 Januari 1869. Carl J. Sundevall. Hrönika. Det var en solig Septemberdag, då jag åkte på Sporveien i Kjöbenhavn för att komma ut till det vidtberyktade Tivoli, detta mångbesjungna Arkadien, dit de nöjeslystna kjöbenhavnarne strömma i tiotusental när aftonen kommer. Attatusen orientaliska lampor och flera tusen gasbloss upplyste parken; och hvimlet mellan de tindrande ljusen visade en tafla ur folklifvet, så liflig och glad, att den allvarsammaste tvingades att skämta och skratta med. Största trängseln var framför en liten teater, der parketten var både rymlig och luftig, ty den bestod af en stor andpina med gröna träd till väggar och himlen till tak. Der stodo sjellandska piger, bararmade och med röda band i håret, der såg man en samling Amagerflickor, med sina förfärliga hufvudbonader, som starkt påminna om de saligen afsomnade stockholmska roddarmadamernas hattar. Der stoltserade en husar vid sidan af sin pige och der stod den lycklige kjöbenhavnaren med sin äkta hälft hängande vid ena armen och med en kärlekspant på den andra. Alla skrattade med full hals och ropade bravo åt den hvita pjerroten, som tumlade om under Harlequins bastonader derinne på. den lilla scenen. Ha, ha, ha! Nej, se på pjerrot-kungen!n ropade en fryntlig gumma tätt -bredvid mig och slog sina händer samman af hjertans lust. Det var första gången jag erfor att det fanns en pjerrot-kung i verlden. Ryktet om svenskarnes svaghet för kungliga personer kom till pjerrot-kungens öron och han började fundera på om han inte borde lägga stockholmarnes beundran till de triumfer han redan vunnit i Kjöbenhavn. När prinsen af Wales sista gången reste till Stockholm och förskaffade kungliga teatern ett par fulla hus gecom sin blotta närvaro som åskådare, då fattade pjerrot-kungen sitt beslut att genast resa hit, ty, tänkte han, när en prins Jöckar publik genom att sitta i en loge, hvad skall då inte en kung göra när ban sjelf uppträder på scenen? Snårt läste man itidningarne att Pjerrotkungen kommit till Stockholm och bamnat i Berns salong. Jag kom ihåg min bekantskap från Tivoli och skyndade en afton ned till den kända förlustelselokalen, för att återse den lustiga figuren. Försigtigtvis kom jag en qvarts timma innan representationen skulle börja, för att kunna få en god plats, men till min stora förvåning fann jag salongen mörk och tom. När ljusen ändtligen hunno tändas och publiken under representationens gång församlat sig, så blef salongen likväl icke mer än glest besatt, men bifallet erinrade om de tacksamma åskådarne i Tivoli. Hade hr Volkersen gjort sig sjelf till indian, målat hr Kronemann till neger och gjort hr Busholm till mexikanare, så skulle hela Stockholm ha stormat i massa för att se dem, och man skulle ha sagt att japaneserna voro skolpojkar emot dem. De 4-å5åriga akrobaterna Evald och Ludvig hade upphöjts till heder och värdighet af ntomJ ordentliga underbarn, och om hr Andersen li stället för dansk hade sagt sig vara en vilde från Söderhafsöarne, så skulle han blifvit europeiskt ryktbar under namn af Iden kannibaliska ormen eller något dylikt. Om en enpropeisk akrobat vill föra lycka i l vara dagar, så måste han förändra natur och göra sig till japanes eller eskimå, åtminstone är det nödvändigt för att skörda triumfer toch pengar i Stockholm. Pantomimen för qvällen var Harlequin som danslärare, och han utvecklade en stor färdighet i att låta sitt träsvärd dansa på allas ryggar. Pjerrot-kungen dansade cachucha med harskramlor i stället för kastagnetter, Toch en Amagerflicka dansade cancan till stor förtjusning för åskådarne, som skrattade så latt de fingo tårar i ögonen. Lägger man I härtill att orkestern är ovanligt god, så I måste man erkänna, att man fått valuta för sina 50 öre, och man går nöjd från Berns I salong, såvida man icke förtärt något, ty de förfriskningar, som der serveras, kunna icke I rekommenderas som god valuta för hvad de I kosta. 1 Operamaskeraden i onsdags afton var i Idet närmaste lik sina föregångare. En olikI het märktes dock ute på Gustaf Adolfs torg, ty der mottogos icke maskeradgästerna af . massans hurrarop. En mängd nyfikna hade ; visserligen församlat sig, men de stodo lugna Joch utan att föra oväsen (?!) ett förhållande, ,som gjorde att man icke rätt visste om man I var i Stockholm eller i någon stad, der folk .) kan samlas utan att skrika som gastar. . De flesta af maskeradgästerna hade kommit som åskådare och derför kunde man icke I begära att lifligheten skulle vara så stor. Men värmen var så mycket starkare och äfven de omaskerade hade svårt att känna igen hvårann, ty de sågo utsom kokta humrär i ansigtet. Nästa gång teaterstyrelsen , ställer till en maskerad, så bör den annonI sera att publiken på samma gång får gratis lett turkiskt bad med alla dessgrader. Först I kommer man in i afklädningsrummet, der 1 temperaturen är sval och behaglig. Redan 1 )i trappan börjar likväl värmegraden att stiga , Joch koappt har man kommit in uti dansi TE salen förrän svettdropparne brista ut i alla orer innan man tagit ett steg till dans. ; Gar man vidare upp i foyern, så är det som latt träda in uti en glödande ugn, och det fattas blott duschen för att göra badet full, I ständigt. I Men för dem som icke älska turkiska bad ll när man går ; haldräot så är hettan olidlig.