blefve allmänt spridd i landet. Det ansågs derföre olämpligt, att särskildt anföra förändringen i afseende på moripans fridlysning, da möjligen ännu andra kunde redan vid 1869 års början vara lagstadgade, utan afsågs med den ifrågavarande noten, att i allmänhet fästa uppmärksamheten på förändringar i jagtstadgan. et, som i tidningen säges om sparfhöken och dess fångst af sparfvar, blir nära nog löjligt, då den ofta nämnda zoologen tyckes anse den historiska framställningen af landets lagar för jagtväsendet icke kunna vara af något gagn för allmänheten (således icke heller till upplysning), och derföre hade bort vara utesluten, då det rum den intager, hade bordt fyllas med en i hans tanke långt vigtigare afhandling om den nytta, som småfåglarne göra. Denna nytta är visserligen ganska stor, men den är numera icke bestridd och är genom flera skrifter vida allmännare känd, än de ämnen, som afhandlas i almanachs-uppsatsen. Dessutom fanns för denna gång hvarken anledning eller utrymme att afhandla densamma. Att likväl sparfhökens tillvaro i naturen icke är alldeles förgäfves eller gagnlös, torde bäst inses af trädårdsmästare och åkerbrukare, som stundom lida rätt betydlig skada af de egentliga, kornoch frö-ätande sparfarterna (t. ex. gråsparfven och hämplingen), hvilka äro mest utsatta för de små roffåglarnes anfall. Det här anförda kan vara mer än nog till svar på uppsatsen iFäderneslandet! öfriga dernti förekommande anmärkningar må gerna vara obesvarade. Stockholm den 13 Januari 1869. Carl J. Sundevall.