Aftonbladet – 16 januari 1869, sida 2

trädena, den förre i första, den senare i andra kammaren. Frih. Sprengtporten yttrade dervid till första kammarens medlemmar: Mina herrar! Af enahanda skäl, som vid tvenne föregående tillfällen blifvit anförda, tillkommer det mig äfven nu att, under några ögonblick intaga ordförandeplatsen inom denna högt ärade församling; och då det nya tidskifte för vår afsedda verksamhet, som Inu inträder, är egnadt att återföra tankarne på -j den väg, som tillryggalagts, möter oss i främsta Irummet den erfarenheten från våra forna sammankomster: att vår nya riksdagsordning erbjuder oss Jall önsklig lättnad och trygghet vid ärendenas behandling. Vi ega sålunda i våra hävder verktyget för ett I godt arbete, och då hvarken viljan eller insigterna saknas inom representationen, återstår det endast att finna de utvägar, som säkrast leda till målet; och dessa skola nog, i mån af omständigheterna, erbjuda sig, så framt de med allvar sökas. Man bör sålunda kunna trygga sig vid den Re AR Ae TE An Und föreställningen, att vår samvaro icke skall blifva Jutan gagn för vårt älskade fosterland, och med detta hopp helsar Pe begynnelsen af första kammarens arbeten vid innevarande riksdag och förklarar dagens sammanträde öppnadt. Till andra kammaren ställde hr Hierta följande helsning: Då riksdagens andra kammare för tredje gången sammanträder till fullgörande af de uppdrag, som grundlagen tillerkänner och ålägger det svenska folkets representanter, påtränger sig i främsta rummet många bland oss den erinran, att sorgen är en gäst, som inträder objuden äfven i riksförI samlingar och tager sin plats på hvilken bänk den I behagar; ty glädjen att få helsa hvarandra hjertligt välkomne till de gemensamma arbeten som förestå, blandar sig denna gång med saknaden af Iflere kamrater än tillförene, som icke mer skola deltaga i våra öfverläggningar, men hvilkas minne skall förvaras af den offentliga erkänslan eller den enskilda vänskapen. Jag tror mig äfven, mina herrar, uttala eder gemensamma mening deruti, att detta ögonblick är lallvarligt i ett annat hänseende, såsom utgörande början af slutet på den fullmakt, som för trenne år blifvit oss lemnad i egenskap af folkets ombud; ity vi kunna icke undgå att fråga oss sjelfva, om det vidsträckta förtroende, som denna fullmakt -jinnebär, skall inom den återstående tiden, af vårt I riksdagsmannakall hinna motsvaras på ett sätt, Isom uppfyller landets förväntan. Ett fullt tillfredsställande svar på denna fråga måste, redan med vunnen kännedom om de talrika behof af samhällsreformer, som stå på dagordningen, synas .j mera att önska än att hoppas, och måhända få vi under den närvarande ekonomiska ställningen anse vår verksamhet icke helt och hållet förfelad, om I det kan lyckas att utan ytterligare skuldsättning eller påläggande i en eller annän form af nya börIdor bringa statens inkomster och utgifter i jemnvigt. Men hvad vi med visshet kunna åstadkommå är den fasta föresatsen att efter bästa förstånd och krafter alltid göra vår skyldighet, med ständig åtanke deraf, att ingen riksdagsman hitkommit för att öppet eller förklädt bevaka eller bet fordra större eller mindre enskilda lokala eller personliga intressen utan endast det allmännas. Med ett inbördes löfte härom, uppriktigt lemnadt och troget uppfyldt, skola vi vid slutet åf denna riksdag kunna lyckönska hvarandra, att de arbeten, hvari vi under de trenne åren deltagit, sannolikt skola bära goda frukter för fosterlandet. Sedan sammanträdena sålunda blifvit öppnade, utsågo båda kamrarne de deputationer, som borde hos konungen anhålla om talmän och vice talmän. Första kammarens deputation anfördes af grosshandlaren Schartau, andra kammarens af landshöfding von Troil. Vid återkomsten från slottet tillkännagåfvo deputationernas ordtörande, att konungen utnämt till talman i första kammaren landshöfdingen grerve G. Lagerbjelke och. till talman i andra kammaren biskop Sundberg; till vice talman i första kammaren f. d. statsradet Fåhreus, och i den andra f. d. kaptenen Mannerskantz. Då grefve Lagerbjelke intog talmansstolen i första kammaren, helsade han kammarens ledamöter med några ord, i hvilka han anhöll att få fortfarande vara invesluten i deras ynnest och förtroende, hvarefter han uttalade en välönskan för konung och fosterland. ; Hr Sundberg höll deremot till andra kammarens ledamöter ett längre tal, hvilket vi här i sin helhet återgifva: Mina herrar! Då hans Majestät konungen nu för tredje gången behagat hedra mig med förtroendet att föra talmansklubban i riksdagens andra kammare, har jag med tacksamhet emottagit detta ansvarsfulla uppdrag, i förtröstan på välvilligt bistånd från kammarens sida. Två föregående riksdagars erfarenhet har gifvit mig rättmätig anledning att hysa en dylik förtröstan. Jag har nemligen här blifvit bemött icke blott med det öfverseende, som redlige män gerna alltid skänka åt ett godt uppsåt, utan ock med den personliga vänskap, som bättre än någonting annat förmår att bortjaga räddhågan och gifva äfven åt svagare krafter nödig fasthet. Hvarföre skulle jag då ej få tro på fortsättningen af ett så lyckligt förhållande? Sjelf vill jag åtminstone uppbjuda all den förmåga, som blifvit mig beskärd, för att bibehålla Eder aktning och tillgifvenhet. Sedan kammarens sammanträde sist afslutades, hafva ganska många förändringar inträffat. Flere af dess högt värderade ledamöter hafva gått bort och andra intagit deras rum. Vi förringa icke efterträdarnes förtjenster, om vi åt de bortgångna egna en saknadens och tacksamhetens minnesgärd. Huru som helst emellertid personerna må vexla och hvilka mindre skiftningar föröfrigt i vårt samhällslif må förekomma, så står dock, Gud ske lof, fäderneslandet sjelf orubbadt qvar i besittning af sin urgamla borgerliga frihet, sina vördnadsbjudande institutioner och sin rika kultur. Det är detta från fäderna lemnade arf folkets ombud städse hafva att i främsta rummet samvetsgrant vårda och förkofra. Vår egen uppgift är i ty fall synnerligen svår, väl icke egentligen derför, att krafyen äro större än de tillförene varit, utan derför att den senare tidens hastiga utveckling framkallat en sjudande oro och många oklara anspråk, som hvarken böra med hård hand tillbakavisas, ej heller slappt efterkommas. Så mycket angelägnare då, att hvad som skall blifva föremål för våra öfverläggningar och beslut behandlas med varsamhet, allvar och kraft, samt att folkets verkliga önskningar och behof ej sammanblandas med de tilfälliga ropen för dagen. Men icke är jag den, som behötver härom erinra Eder, mina herrar. I kännen det tillräckligt sjelfva och skolen utan tvifvel veta att i öfverenstämmelse dermed fullgöra Eder pligt. : Hvad denna för hvarje frågas rätta lösning fordrar kan föranleda meningsskiljaktighet, men — så hoppas vi — ingen fiendskap, inga söndringar, intet brytande af det sämjans och endrägtens band, som här måste förena oss, om vårt arbete skall blifva landet till gagn. Man gör sig, såsom bekant är, ofta i våra dagar mycket onödigt besvär med att påtrycka menniskor ett slags politisk stämpel, hvilken, så Jänge den bäres, nödvändigt skall i alla stycken bestämma deras handlingssätt. Detta kan Synas vara en temligen oskadlig lek, men i den leken sticker dock partiväsendets onde ande fram sitt vidriga anlete. Från hans välde bevare oss Herren i sin barmhertigi-1