Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 3

istörsta CK på yttranden inom poli tiken. C. L:s öde står varnande för mig Det kan måhända vara sannt, hvad har säger,, hörde jag någon yttra häromdagen men har han rättighet att tala sanning! Ar han icke causeur? Huru kan han understå sig att vilja vara medborgare? Men hvad är det egentligen som är tillåte: för en causeur att tala om? Jag skulle bra gerna vilja bli upplyst derom, hr redaktör Får han vidröra religionen? Det är välicke troligt. Har han rätt att inlåta sig på statsekonomien? Jag hyser mina farhågor i det fallet, äfven om ämnet skulle på det högsta intressera honom, och till och med om har dermed förut något sysselsatt sig. Får han tala om konst? Möjligtvis, isynnerhet om han bemödar sig om att vara riktigt ytlig. Det är således kanske det enda, som er causeur kan tillåta sig att vidröra, sedan han fullgjort sin skyldighet såsom småsqvallrare och pjollrat hit och dit öfver ingenting. Och jag som inbillade mig att hela verlden, svenska akademien inbegripen, lutade åt causeriet. Det måste vara ett misstag, eller också vil hela verlden icke höra talas om religion, statsekonomi, politik och konst ur en allvarligare synpunkt. Jag vågar mig in på kapitlet om konst, hr redaktör, och äfven med fara att erhålla en tillrättavisning af någon insändare i Dagligt Allehanda, som tyckes vilja taga causeurerna under sin uppsigt, har jag den djerfheten att förklara, det. jag slutligen ämnar försöka att få under diskussion den frågan: huru böra de sköna konsterna uppmuntras? Det är en vigtig fråga, som sannolikt icke på länge lyckas få sin lösning, men hvarmed äfven vi här i landet måste en gång på fullt allvar sysselsätta oss. Man hörer så ofta klagomål öfver bristande uppmuntran, men det är kanske få, som gjort sig reda för hvaruti en sådan uppmuntran bör bestå. För någon tid sedan läste jag, pu minnes jag icke hvar, en bitter klagan öfver att den inhemska dramatiken icke röner någon uppmuntran. Det varicke första gången det jämmerropet höjdes. En dålig författare och en klen artist klaga alltid öfver att icke blifva uppmuntrade. De vilja hafva premier och skydd, alldeles som en dålig fabrikant, hvilken finner det beqvimare att låta staten hjelpa honom fram, än att han sjelf skall anstränga sig. Men kanske det finnes goda dramatiska arbeten, som blifva undanhbållna för publiken? Skulle det vara möjligt, att vår kungliga teaterdirektion tagit för regel att afvisa inhemska mästerverk för att kunna få bjuda publiken på klena öfversättningar af dåliga utländska produkter? Det vore ett infernaliskt sätt att gå tillväga. -Besynnerligt är dock, att de inhemska mästerverken ej heller kunnat bana sig väg till andra svenska teatrar. Om någon har skäl till att klaga, är det väl publiken, som ofta narras att se på de mest underhaltiga produkter. Frans Hedberg har skrifvit flera goda stycken, och dessa hafva ju rönt all den uppmuntran, de förtjena. Om de icke kunna gifva all den ekonomiska fördel, som man skulle önska, härrör sådant af den för oss alla gemensamma olägenheten af att tillhöra en liten nation. Detsamma kan ju sägas om Blanches pjeser, om Dahlgrens Vermländningarne och ännu några andra goda stycken. Men det är icke alla som äro en Blanche eller en Hedberg, se det är saken, fastän de kanske köpa sina pennor och sitt bläck på samma ställe. De, som klaga på bristande uppmuntran; måste likväl, om man går dem riktigt in på lifvet, erkänna att vi just icke ha stor inhemsk dramatik att tala om. Men den måste framkallas, heter det. Huru? Genom penningpremier! Om staten utfäster så och så många hundra riksdaler för den bästa teaterpjes, så tror man att sakedskall vara afhjelpt. Det är en rätt naiv föreställning. Votera 500 riksdaler eller 5000, om ni så vill, och genast har man en gren af den inhemska konsten fullt blomstrande! Det finnes dock sceptiska naturer, till hvilkas antal jag räknar mig, herr redaktör, hvilka föreställa sig att. den. der penningbelöningen visserligen kan: narra åtskilliga personer att försöka sig på ett område, dit de måhända i-annat fall aldrig kommit och för hvilket de kanske ej ha någon ivre kallelse, men att den: deremot ingalunda kan fremkalla ett enda mästerverk eller ens ett enda godt stycke, som icke äfven utan någon premie banat sig fram. Man kläcker sannerligen icke fram dramaturger genom artificiella apparater. Önskligt vore deremot, att den dramatiska författare, som åstadkommit ett godt verk, hvilket vunnit publikens bifall och bidragit till det skönas förherrligande, kunde erhålla ett honorarium, som gjorde hans vilkor åtminstone något bättre än dagakarlens; men sådant låter tyvärr icke så lätt göra sig bland ett till antalet litet folk. Att uppmuntra till har sina vanskligheter, men att belöna efteråt är ett bättre medel i konstens sanna intresse. Detta gäller naturligtvis äfven om de bildande konsterna, hvilket ämne jag torde få vidröra i ett kommande bref. Hilarius. Folkbeväpningsfrågan.