Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 2

Hvad var det, då? Jo, fransmännen hade god lust att sätta sig i Rysslands förmak, liksom de hade gjort hos oss, och för att få hjelp dertill, utskrefvo de en spansk arme, en general, officerare och kanoner och allt som hörde till saken. Denne general, det var just la Romana, och det är en karl sådan som en karl skall vara, spanior af gammal adel, tapprare än Pizzarro, och ändå mera hederlig än tapper. Han hade inte kommit långt förrän han fick veta att konungen af Spanien hade rest sig för att taga igen sin tron, och att, för att hjelpa honom och försvara sitt eget land, alla spaniorer, både gamla och unga, barn och gubbar, hade gripit till vapen. Hvad gör la Romana? Han smyger sig undan med sin arm så fort som om soldaterna haft vingar på axlarne i stället för musköter, och skyndade sig hem för att försvara sitt land. Och det der är en sak som som skall talas om så länge verlden står: att kunna slippa ur de der bestarnes händer derborta och så slåss med fransmännen här hemma, fransmännen, som på den tiden voro en half aln längre än nut Hvad säger ni, sefior? afbröt den halte; voro de jättar då? Håll munnen, du ungfåle,, sade veteranen; jag har sagt det och det må våra nog; jag som såg dem ansigte mot ansigte, innan du tänkte på att blifva född. Ni må säga hvad ni vill, så tror jag ej att så långa fäder skulle ba så kortväxta och spinkiga söner som fransmännen nu äro, och ingen annan tror det heller, farbror Mambru. Herrarne här skola tro mig och inte dig, förstår du? , Så länge det finns män Lv den behöfvas inga ungtuppar. OCh när jag