Aftonbladet – 15 januari 1869, sida 2

kommendanten kom ut. Strax började de å sin rotvälska berätta honom alltsammans. Seså, tänkte vi, den der officern skall väl kunna hålla styr på dessa rytande lejon, men, mina herrar, blodet stelnade i våra ådror när vi fingo se denne Fierabras lägga handen på värjan och rusa emot oss med ögon, som hoppade i hufvudet på honom. Gud hjelpe oss väl härifrån! säger jag till min kamrat; inte bli det vi som rosa slutet på kalaset, så mycket ser jag då. De vilja taga lifvet af oss, för att slippa betala kolen, svarar min kamrat, men de kunde väl göra det utan: ett så förfärligt väsen och utan att förut krossa hvart ben i kroppen på en. Men just som det nu var som värst, kommo damerna i huset på trappan för att få veta hvarför den här Tiberius bade gripit till vapen. Seiioritas, ropade vi, de kalla oss röfvare och vilja döda oss, derföre att vi säga att kollasset skall vägas och att vi skola gå efter ett betsman... I fängelse! skrek kommendanten, och nog kunde man se att han inte var den som ville att varan skulle vägas. Men hur det nu var, började fruntimren att skratta, och talade vid kommendanten på hans språk, och så skrattade han med, och befallte att vi skulle få vår betalning och gå vår väg, hvilket vi ej läto säga 088 två gånger. Nå, sade den halte från Conil, hvarföre bråkade då fransmännen så förskräckligt? Toma! för det de göra alltid så der. Alldeles inte, sade veteranen med öfverlägsen ton, utan det var för det att när ni och er kamrat talade om att hemta dit betsmanet (la romana), trodde fransmännen att ni hotade dem med general la Romana, som i de voro dödligt förskräckta för och det med rätta, ty en sådan bedrift som hans, här nite blifvit utförd sedän Cids dagari !