Aftonbladet – 14 januari 1869, sida 3

bä TS lea lg RES ANSE LA BPR EAA NN Bet ST RASER ASIA ER ORAOK MI NERE räckligt och hoppas redan hafva visat detta. Vi anse oss dock ytterligare böra skärskåda denna sak ur en mera praktisk synpunkt. Såsom bekant är hafva funnits och finnas kristna bekännare, som uppträda fiendtligt mot allt hvad verldslig kunskap heter. Denna anses hinderlig för den gudomliga sanningens tillegnande. Från denna synpunkt heter det: ju råare och okunnigare menniska, desto bättre kristen, jatommare hjerna, desto bättre hjerta. De rent menskligt goda egenskaperna, måste först bli förhatliga och afskyvärda, innan man kan göra början med bättringen. Menniskan måste först börja med att anse sig som en förkastad och förtappad varelse, hos hvilken icke finnes ett grand annat än orenlighet och synd. Må vara att ett bättre lif kan bevisas börjadt och fullbordadt äfven på den vägen, men oss synes det som om deni de flesta fall skulle föra till förtviflan. När den öfvertygelsen väl fått rotfästa sig t. ex. hos en fånge, att han är en förtappad varelse, förkastad både af Gud och menniskor, hvad tjenar det honom då tillatt sträfva för sin förbättring; han kan så gerna fortfora på den bana, der han känner sig hemmastadd, och för hvilken han derför hyser förkärlek. Det synes vara alldeles påtagligt att en liknande åsigt, som den anförda, varit bestämmande vid ordnandet af undervisningen i fängelserna. Man har fruktat eller underskattat det inflytande kunskaper i verldsliga ämnen skulle medföra; man har trott sig befordra fångarnes andliga väl genom att undandraga dem all möjlighet till dylikas in? hemtande. Och likväl, — kan det: vara möjligt, att kristendomens herrliga sanningar icke skulle finna flera anknytningspunkter i och blifva villigare lydda af ett sinne, som på förhand blifvit upplyst af den verldsliga vishetens fackla, än i ett rått, okunnigt, af verldslig förädling helt och hållet oberördt menniskobjerta. Jo, så måste det vara: kristendomen har en mäktig bundsförvandt i den ädla upplysning de verldsliga vetenskaperna och konsterna skänka; må blott kristendomens förkämpar icke försmå den kraftiga hjelp, som derifrån kan erhållas, och som synes vara så mycket behöfligare i det här ifrågavarande fallet, som det härvidlag är af yttersta vigt att gifva allt upptänkligt godt innehåll åt sinnen, som derförutan förirra sig allt djupare in i det ondas vidsträckta labyrinter. Hvad angår verkställigheten af den undervisning vi tänkt oss böra meddelas i fängelserna, så synas historia och naturvetenskaperna, populärt behandlade, böra blifva först ihågkomna, både derför att de otvifvelaktigt bäst passa och derför att undervisning deruti, till det omfång hvarom här kan bli fråga, torde vara lätt att meddela. Naturligtvis kan icke vara meningen att upprätta fullständiga skolor, hvilket väl torde vara överkställbart, om det ens vore ändamålsenligt. Men lika väl som fångpredikanten kan göra sig hörd vid sina predikningar, lika lätt skulle det väl vara för honom eller en annan person att föreläsa för fångarne ett stycke för hvarje dag ur någon populär bok i naturkunnighet och historia. Goda böcker, RR gg för sådana föreläsningar finnas säkerligen redan, men hvarom icke, vore det väl icke omöjligt .att erhålla sådana. Cellfångarne borde dessutom erhålla tillfälle att på egen hand ytterligare inhemta kunskap i dessa vetenskapsgrenar ur passande böcker, som de hade att tillgå i cellen. Man föreställer sig måbända, att kostnaderna för denna undervisning skulle bli alltför betungande. Lyckligtvis har det i detta hänseende ingen fara. MNäkerligen skulle antingen fångpredikanten eller annan lämplig person, t. ex. någon lärare vid ortens läroverk, åtaga sig den enkla undervisningen, eller rättare föreläsningen, mot, ett arvode af några hundra riksdaler årligen. Aflöningen för en dylik lärare, anställd vid hvarje af rikets omkring 45 fängelser, komme da att utgöra efter 400 rdr 18,000 rdr årligen. Kostnaden för inköp af böcker till cellfångarnes begagnande komme blott att utgå för en gång och öfverstege säkerligen icke nyssnämnda belopp. Det är icke alls ovanligt att höra rop om falsk filantropi från vissa håll, så snart förslag, skridande ut öfver det officiella måttet, framställas om lindring af de olyckligas belägenhet. Säkerligen komma äfven dessa anspråkslösa rader att hedras med samma benämning, så framt de lyckas tillvinna sig någon uppmärksamhet. I hvadi hänseende kan det månne vara en falsk filantropi att ifra för upplysningens spridande dit, der det svartaste mörkret råder? Fångarne äro måhända icke värdiga att erhålla några af de bildningens smulor, som falla från de rikas bord? Men hvem är väl värdig att hugnas med civilisationens företräden? Hvem vill drista sig säga, att just han hör till de utvalda och den eller den: olycklige till de förkastade? — Vi skullei: snarare tro att i detta hänseende finnas inga företrädesrättigheter. Alla menniskor ega lika stor rätt till bildning, såsom varande en rent mensklig angelägenhet; men en annan sak är, att icke alla bli i tillfälle att deraf tillgodogöra sig lika mycket. . Skulle samma filantropi anses vara falsk derför, att den afsäge utgifvandet af statens medel till ändamål utan motsvarande nytta, så tillåta vi oss erinra först och främst, att det icke kan vara ett ändamålslöst bortka-: stande af statens medel, när de användas på bildningens spridande. Sådant betalar sig: nog i framtiden. Men derjemte drista vi oss att uttala den öfvertygelsen, att kostnaden otvifvelaktigt skulle bli rikligen ersatt äfven : i klingande mynt. Om vår åsigt är riktig, : att en humanistisk bildning, på samma gång den utgör ett vigtigt hjelpmedel för religionens sanningar att vinna inträde i mennisko-: hjertat, äfven tjenar att gifva den Am ; fången en viss aktning för sig sjelf, sin mensklighet, så synes det vara antagligt, ja nästan visst, att ganska många, isynnerhet af dem som äro vid början af brottets bana, ! icke vidare. komma att belasta fångvården, hvilka derförutan skulle hafva gjort det.l Besparing i fångvårdskostnader och fånogtransporter m. m. äro de fördelar vi med sannolikhet sålunda kunna lofva dem, som